Overkligt.
Snön faller och det tycks aldrig sluta. Jag njuter av det knarrande ljudet under mina skor i natten.
På väg till värmen.
Jag visste inte då att hela min värld skulle bli ännu vackrare under natten. Att jag skulle få uppleva den finaste drömmen som jag någonsin har tilldelats. Den verkligaste.
Det var sommar och gatufest, jag sprang i klänning inne i staden. Jag var lycklig och vädret var så ofattbart vackert. Det var grönt precis överallt och blommor som prydde varenda gräsmatta. Människor skrattade och log och himlen var den blåaste jag någonsin sett, som i en saga.
Jag sprang mot en taxi, jag konverserade glatt med chauffören och påpekade att jag ville bli avsläppt i mitt kvarter.
Innan jag steg ur taxin kramade jag glatt chauffören och skrattade. Jag steg ur bilen. Steg ut i sommaren. Det var varmt och jag sprang barfota på den varma asfalten längs vägen och kände saltlukten från havet nedan.
Ett välbekant hus, jag tittar in i fönstret på avstånd men det stod tomt, vilket det också gör i verkligheten. Hon bor inte kvar.
Jag fortsätter att springa. Och jag kan se mig själv springa. Bakom mig dyker en vacker röd sportbil upp. Den stannar bredvid mig och jag vänder mig om.
Hjärtat bultade hårt när jag insåg vem som körde bilen. Jag såg hela hans ansikte lysa upp, jag tänkte för mig själv "Mitt minne har inte gjort honom rättvis alls, hur kunde jag ha glömt."
Han var inte lika suddig, jag kom ihåg varje linje i hans glada ansikte.
Hans blå ögon, hans kläder. Hans lukt.
Jag har inte sett honom så här klart och tydligt på flera år.
Inte sedan den dagen.
Han stiger ut ur bilen och jag kastar mig i hans armar och gråter av lycka, jag skriker ut hur mycket jag har saknat honom och att han inte får lämna mig igen. Han har saknat mig med och håller mig hårt och ler med hela ansiktet.
Hur kunde jag ha glömt hur han luktar? Hans glada ansikte? Och hans otroligt snälla röst.
Om jag bara hade kommit ihåg mer av konversationen när jag vaknade.
Jag minns att han sa att han har vakat över mig hela tiden, och att han bevittnat en hel del saker som jag har gjort som han var mindre stolt över.
Jag skrattar och frågar om han såg mig när jag jobbade i en fabrik, precis som honom. Han skrattar tillbaka och sa att han hade sett allt. Att han var stolt.
När jag vaknade och insåg att det var en dröm, så fick jag ännu en gång uppleva smärtan av avsaknad.
Min buk värkte som om någon försökte slita sönder mig i hopp om att lyckas göra ett hål igenom min kropp.
Mina ögon fylls av tårar när jag tänker på drömmen, just för att det var en dröm.
Kall som en sten är en bra beskrivning på mig, men när det kommer till dig så fungerar inte masken, min fasad rasar. Du är undantaget.
Tårar är inte för mig.
Men du älskade mig som ingen annan gjort, jag var din ögonsten.
Och det kommer jag alltid att vara, bara din.
Jag älskar dig och tänker ständigt på hur mycket jag saknar dig, på tiden vi aldrig fick.
Tack för en fin dröm.
På väg till värmen.
Jag visste inte då att hela min värld skulle bli ännu vackrare under natten. Att jag skulle få uppleva den finaste drömmen som jag någonsin har tilldelats. Den verkligaste.
Det var sommar och gatufest, jag sprang i klänning inne i staden. Jag var lycklig och vädret var så ofattbart vackert. Det var grönt precis överallt och blommor som prydde varenda gräsmatta. Människor skrattade och log och himlen var den blåaste jag någonsin sett, som i en saga.
Jag sprang mot en taxi, jag konverserade glatt med chauffören och påpekade att jag ville bli avsläppt i mitt kvarter.
Innan jag steg ur taxin kramade jag glatt chauffören och skrattade. Jag steg ur bilen. Steg ut i sommaren. Det var varmt och jag sprang barfota på den varma asfalten längs vägen och kände saltlukten från havet nedan.
Ett välbekant hus, jag tittar in i fönstret på avstånd men det stod tomt, vilket det också gör i verkligheten. Hon bor inte kvar.
Jag fortsätter att springa. Och jag kan se mig själv springa. Bakom mig dyker en vacker röd sportbil upp. Den stannar bredvid mig och jag vänder mig om.
Hjärtat bultade hårt när jag insåg vem som körde bilen. Jag såg hela hans ansikte lysa upp, jag tänkte för mig själv "Mitt minne har inte gjort honom rättvis alls, hur kunde jag ha glömt."
Han var inte lika suddig, jag kom ihåg varje linje i hans glada ansikte.
Hans blå ögon, hans kläder. Hans lukt.
Jag har inte sett honom så här klart och tydligt på flera år.
Inte sedan den dagen.
Han stiger ut ur bilen och jag kastar mig i hans armar och gråter av lycka, jag skriker ut hur mycket jag har saknat honom och att han inte får lämna mig igen. Han har saknat mig med och håller mig hårt och ler med hela ansiktet.
Hur kunde jag ha glömt hur han luktar? Hans glada ansikte? Och hans otroligt snälla röst.
Om jag bara hade kommit ihåg mer av konversationen när jag vaknade.
Jag minns att han sa att han har vakat över mig hela tiden, och att han bevittnat en hel del saker som jag har gjort som han var mindre stolt över.
Jag skrattar och frågar om han såg mig när jag jobbade i en fabrik, precis som honom. Han skrattar tillbaka och sa att han hade sett allt. Att han var stolt.
När jag vaknade och insåg att det var en dröm, så fick jag ännu en gång uppleva smärtan av avsaknad.
Min buk värkte som om någon försökte slita sönder mig i hopp om att lyckas göra ett hål igenom min kropp.
Mina ögon fylls av tårar när jag tänker på drömmen, just för att det var en dröm.
Kall som en sten är en bra beskrivning på mig, men när det kommer till dig så fungerar inte masken, min fasad rasar. Du är undantaget.
Tårar är inte för mig.
Men du älskade mig som ingen annan gjort, jag var din ögonsten.
Och det kommer jag alltid att vara, bara din.
Jag älskar dig och tänker ständigt på hur mycket jag saknar dig, på tiden vi aldrig fick.
Tack för en fin dröm.
Torktumlare
Likt en torktumlare. Som om det var igår, blott 14 år. Åren har gått fort, snurriga år. Snart är jag tjugo.
Jag började sakta förstå hur luckan skulle öppnas i början av detta år, hur jag i farten skulle ta mig ut i verkligheten.
Ut ur torktumlaren, blöt och tossig. Men jag såg klarare, utan all såpa som irriterat mina ögon till dess rödaste ton alla dessa år.
Fortfarande vimmelkantig, men bevandrar rätt stig, inte alls lika krokig och svår. Eller var det såpan som fick stigen att se krokig ut?
Lukten, lukten som kastar mig tillbaka i tiden.
Bilderna, bilderna som inte ens finns kvar. Det känns som ett annat liv, kommer jag förevigt längta tillbaka? Längta tillbaka likt äldre längtar tillbaka till sin tonår. Kommer jag bli som de?
För många frågor, för lite svar.
Hjärtat dunkar än, varför klamra sig fast vid det förflutna när nuet inte kunde bli bättre.
Kanske för att det förflutna är en slags säkerhet, du vet hur allt slutade, hur allt blev.
Nuet och framtiden är oviss, och medför osäkerhet.
Men det tänker jag torka bort, torka bort som regn på min ruta.
För jag är lycklig.
Jag började sakta förstå hur luckan skulle öppnas i början av detta år, hur jag i farten skulle ta mig ut i verkligheten.
Ut ur torktumlaren, blöt och tossig. Men jag såg klarare, utan all såpa som irriterat mina ögon till dess rödaste ton alla dessa år.
Fortfarande vimmelkantig, men bevandrar rätt stig, inte alls lika krokig och svår. Eller var det såpan som fick stigen att se krokig ut?
Lukten, lukten som kastar mig tillbaka i tiden.
Bilderna, bilderna som inte ens finns kvar. Det känns som ett annat liv, kommer jag förevigt längta tillbaka? Längta tillbaka likt äldre längtar tillbaka till sin tonår. Kommer jag bli som de?
För många frågor, för lite svar.
Hjärtat dunkar än, varför klamra sig fast vid det förflutna när nuet inte kunde bli bättre.
Kanske för att det förflutna är en slags säkerhet, du vet hur allt slutade, hur allt blev.
Nuet och framtiden är oviss, och medför osäkerhet.
Men det tänker jag torka bort, torka bort som regn på min ruta.
För jag är lycklig.
