Would be forever..
Jag famlar runt i ett ständigt mörker. Jag sträcker ut mina armar framför kroppen och letar efter väggar, letar efter något som kan bekräfta att jag är fångad i mig själv.
Jag vred mig panikartat längs väggarna, inget ljus kom in.
Jag är fast i en verklig mardröm nu, vilket jag alltid har befarat.
Det var den perfekta natten, månen var minst lika full som jag själv. Om vi bortser från månen.
Att riva ner den vackraste tavlan i det mest historiska museet du någonsin har vistas i, går att jämföra med vad jag sysselsatte mig med denna stillsamma natt. Utan att ens vara medveten om det. Utan att ens förstå det, innan det var försent att få det ogjort.
Det kändes som att ett hål grävdes djupt ner i min bröstkorg, ett hål som grävdes med ett par bleka kalla händer. Som i en snödriva en iskall vinternatt, med ett lager av is som river likt glasskärvor. Mjuka oskyldiga händer mot glas.
Du är tavlan, jag är glaset. Farlig som glaset mot den mjuka mattan, mattan som kan rivas sönder. Ett snedsteg och motivet är förevigt förstört.
Jag antar att du kan glädja dig åt att skärvorna inte är vassa, inte än. Inte som de.
Jag vred mig panikartat längs väggarna, inget ljus kom in.
Jag är fast i en verklig mardröm nu, vilket jag alltid har befarat.
Det var den perfekta natten, månen var minst lika full som jag själv. Om vi bortser från månen.
Att riva ner den vackraste tavlan i det mest historiska museet du någonsin har vistas i, går att jämföra med vad jag sysselsatte mig med denna stillsamma natt. Utan att ens vara medveten om det. Utan att ens förstå det, innan det var försent att få det ogjort.
Det kändes som att ett hål grävdes djupt ner i min bröstkorg, ett hål som grävdes med ett par bleka kalla händer. Som i en snödriva en iskall vinternatt, med ett lager av is som river likt glasskärvor. Mjuka oskyldiga händer mot glas.
Du är tavlan, jag är glaset. Farlig som glaset mot den mjuka mattan, mattan som kan rivas sönder. Ett snedsteg och motivet är förevigt förstört.
Jag antar att du kan glädja dig åt att skärvorna inte är vassa, inte än. Inte som de.
Oktober
Två veckor sedan jag senast skrev...
Orden finns där, tankarna, men viljan att pressa mina fingertoppar mot tangenternas svala yta har försvunnit. Jag vill uttrycka mig, men mina ord sviktar, skrivandet är det enda som får fram något slags bevis på min mänsklighet. På mina känslor...
Jag stirrar på min spegelbild. Om jag inte tittar allt för noga så ser jag nog relativt vanlig ut. Jag drar tveksamt i en av mina korkskruvar. Håller den? Kommer jag att hålla?
Allt känns fel. De svarta fransarna, den ljusa hyn, hårfärgen som börjar släppa. Mina former. Oangenäma.
De svarta ringarna under mina ögon tycks har blivit permanenta efter alla dessa år av sömnlöshet, jag drar fingrarna längs ansiktet och försöker sudda ut mig själv. Självföraktet växer likt lövhögarna längs de blöta vägarna. Och jag önskar att hon i spegeln kunde hålla sig innanför ramarna. Bakom glaset. Och att jag själv var någon annan. Någon mycket bättre. Någon som förtjänar chanserna.
Att fortsätta intala sig själv att morgondagen skall bli bättre är för mig rutin. Att varje kväll hoppas att viljan kommer tillbaka medan du sover är det enda hopp jag har kvar, ett falsk sådant.
Om du tvivlar på om ditt eget samvete är äkta är det garanterat falsk, en påhittad mur av falskhet som omringar dig. Och du har insett att de få saker som faktiskt betyder något alls för dig, gör du dig inte ens förtjänat av. För bra för mig.
Snurrar, snurrar. Jag håller blicken rakt upp. Stjärnorna. Jag blir yr, fortsätter att snurra. Tillslut landar min kropp i den mjuka snöhögen under mig, flingor blåser upp av trycket. De lägger sig på min kalla, bleka hud under ögonen. Men min blick släpper inte den stora, svarta himlen. Jag är helt tagen. Jag känner hur någon drar upp mig ur snön. Rund under fötterna. Jag låter mig dras upp på benen. Röster som säger till mig att sluta lägga mig i varje driva. Jag behövde svalkas. Men ingen förstod, inte ens jag.
Snurra mig.
Orden finns där, tankarna, men viljan att pressa mina fingertoppar mot tangenternas svala yta har försvunnit. Jag vill uttrycka mig, men mina ord sviktar, skrivandet är det enda som får fram något slags bevis på min mänsklighet. På mina känslor...
Jag stirrar på min spegelbild. Om jag inte tittar allt för noga så ser jag nog relativt vanlig ut. Jag drar tveksamt i en av mina korkskruvar. Håller den? Kommer jag att hålla?
Allt känns fel. De svarta fransarna, den ljusa hyn, hårfärgen som börjar släppa. Mina former. Oangenäma.
De svarta ringarna under mina ögon tycks har blivit permanenta efter alla dessa år av sömnlöshet, jag drar fingrarna längs ansiktet och försöker sudda ut mig själv. Självföraktet växer likt lövhögarna längs de blöta vägarna. Och jag önskar att hon i spegeln kunde hålla sig innanför ramarna. Bakom glaset. Och att jag själv var någon annan. Någon mycket bättre. Någon som förtjänar chanserna.
Att fortsätta intala sig själv att morgondagen skall bli bättre är för mig rutin. Att varje kväll hoppas att viljan kommer tillbaka medan du sover är det enda hopp jag har kvar, ett falsk sådant.
Om du tvivlar på om ditt eget samvete är äkta är det garanterat falsk, en påhittad mur av falskhet som omringar dig. Och du har insett att de få saker som faktiskt betyder något alls för dig, gör du dig inte ens förtjänat av. För bra för mig.
Snurrar, snurrar. Jag håller blicken rakt upp. Stjärnorna. Jag blir yr, fortsätter att snurra. Tillslut landar min kropp i den mjuka snöhögen under mig, flingor blåser upp av trycket. De lägger sig på min kalla, bleka hud under ögonen. Men min blick släpper inte den stora, svarta himlen. Jag är helt tagen. Jag känner hur någon drar upp mig ur snön. Rund under fötterna. Jag låter mig dras upp på benen. Röster som säger till mig att sluta lägga mig i varje driva. Jag behövde svalkas. Men ingen förstod, inte ens jag.
Snurra mig.
Invitation
Lamporna är släkt, jag känner hur bubblorna kittlar mot huden. Vattnet är varmt och jag sänker mitt huvud under ytan, det mörka långa håret lägger sig över ansiktet. Jag lyssnar efter ljud som inte finns. Försöker att stänga ut de ljud som faktiskt finns ovanför ytan, grannarna som alltid låter tillexempel. Eller mina egna andetag.
Jag knyter fast mina tår runt kranen och trycker mig själv längre ner under ytan. Hur länge kan jag egentligen hålla mig här nere, där allt är tyst och lugnt.
Jag är lycklig, men fundersam. Så mycket jag måste göra, så mycket som måste betalas och fixas, ständigt. Blir vi aldrig fri? Vad hände med att njuta? Och bara låta tiden driva iväg..
Målsättningarna och kraven kväver mig, likt vattnet i badkaret. Men när lamporna är släkt så ser ingen. Ingen ser om jag kvävs, ingen ser om jag inte orkar mer. Ingen ser sanningen, att jag egentligen är den svaga. Inte alls den starka. Jag skriker under vattnet, skakar på huvudet och ser framför mig hur det mörka håret dansar efter det oroliga vattnet i mörkret, under ytan.
Jag knyter fast mina tår runt kranen och trycker mig själv längre ner under ytan. Hur länge kan jag egentligen hålla mig här nere, där allt är tyst och lugnt.
Jag är lycklig, men fundersam. Så mycket jag måste göra, så mycket som måste betalas och fixas, ständigt. Blir vi aldrig fri? Vad hände med att njuta? Och bara låta tiden driva iväg..
Målsättningarna och kraven kväver mig, likt vattnet i badkaret. Men när lamporna är släkt så ser ingen. Ingen ser om jag kvävs, ingen ser om jag inte orkar mer. Ingen ser sanningen, att jag egentligen är den svaga. Inte alls den starka. Jag skriker under vattnet, skakar på huvudet och ser framför mig hur det mörka håret dansar efter det oroliga vattnet i mörkret, under ytan.
