Lamporna är släkt, jag känner hur bubblorna kittlar mot huden. Vattnet är varmt och jag sänker mitt huvud under ytan, det mörka långa håret lägger sig över ansiktet. Jag lyssnar efter ljud som inte finns. Försöker att stänga ut de ljud som faktiskt finns ovanför ytan, grannarna som alltid låter tillexempel. Eller mina egna andetag.
Jag knyter fast mina tår runt kranen och trycker mig själv längre ner under ytan. Hur länge kan jag egentligen hålla mig här nere, där allt är tyst och lugnt.

Jag är lycklig, men fundersam. Så mycket jag måste göra, så mycket som måste betalas och fixas, ständigt. Blir vi aldrig fri? Vad hände med att njuta? Och bara låta tiden driva iväg..