Jag kvävs
Jag kvävs.
Föreställ dig att du har all syre i världen, den mest oförorenade och tillfredställande luften.
Du andas och känner dig friskare med varje andetag.
Trots det så kvävs jag.
Allt är bra, allt borde vara bra i alla fall, jag försöker att andas den friska luften. Men min bröstkorg rör sig inte upp och ner som den ska efter varje andetag.
Det är något fel, något är riktigt jävla fel.
Jag är fel.
Om ändå orden kunde räcka till, om jag kunde sluta upp med att gräva min egen grav. Ja, då hade jag kanske fungerat normalt. Jag vill fungera, men det går inte. Att ta mig upp ur sängen har blivit en utmaning, hur ska jag då klara av skolan? Och allt därtill.
Hur ska jag klara av att ge dig vad du förtjänar, när jag inte ens håller ihop trots dina armar runt om min taniga kropp.
Jag drömmer oftare, mer våldsbenäget än tidigare. Skrik och gråt. Kallsvetten.
Men nu är jag inte själv. Jag måste dela med mig av mitt mörker, helt ofrivilligt.
Jag skäms, jag känner mig patetisk.
Så jag tar till verklighetsflykter, mitt liv är fyllt av dem nu.
Serier.
Det enda som tycks betyda något.
Om nätterna lever jag i en mardröm. Verkligheten sviker med alla dessa ångestfyllda sjukhusbesök och prestationsångest när det gäller skolan.
Jag vill leva själv, stänga in mig. Bara lyssna på tystnaden och höra en gammal klocka ticka.
Det är nog det jag önskar mig mest, det jag inte kan få. Som vanligt.
Tystnaden. Tystnad och att jag var stabil. Att jag mår helt okej, inte en trasig och söndersliten själ utan någon vilja att klara av något alls längre.
Jag driver.
Jag finns.
Jag lever, fast på luft som inte räcker till.
Konstgjord luft.
Jag är en sån som hellre lever lycklig på en lögn, istället för att bli sårad av sanningen, du vet.
Dagen då superman blev dödlig
Jag minns det som igår, även om det var en tid sedan nu. Jag minns hur allt skulle bli perfekt, hur perfekt jag själv var, just denna kväll.
Jag var lycklig och snön lyste ute i mörkret. Jag minns också att det var överdrivet kallt denna natt, men att det inte spelade mig någon som helst roll. Jag skulle befinna mig i värmen.
Första klunken, 13.30. Jag halsar och tänker att snart är en ny tid kommen. Jag dricker mer och låter mig själv domna av. Nervös, förväntansfull. Allt ska bli perfekt.
Hon var med mig, hon som var på just den tiden. Med henne trodde jag att jag klarade allt, att hon skulle finnas för mig. Trodde jag...
Festen, jag halkar på en matta samtidigt som jag siktar på mål, toaletten. Alla skrattar glatt åt mitt förträffliga fall mot trägolvet. Jag skrattar också. Jag ler, och du ler tillbaka.
Jag minns kramarna, blickarna. Och hur allt plötsligt blir väldigt luddigt. Jag minns att huset fylls av mer människor, vackra människor. Men också helt nya ansikten. Vilket jag skulle bli varse om senare.
Jag ser dig, jag smygtittar. Jag skrattar med henne, och med alla andra. Samtidigt som du finns där, fast ändå inte. Lite i bakgrunden. Trots att du är motivet.
Jag minns bara hennes hand på min axel och orden "ma...titta.." Jag vänder mig om, ett leende på läpparna, skrattandes, till just den sekunden.
Jag reser mig upp, slow motion. Backar. Jag står upp även fast jag var säker på att jag faller. Jag befinner mig på vardagsrumsgolvet med blicken rakt fram. Om ord kunde beskriva vad som hände med mig just detta ögonblick. Av att se allt.
Jag försvann in i mig själv, trots att min skepnad uppenbarade sig i rummet ännu.
Jag var helt tom, fast ändå full. Frustrerade känslor som exploderade åt alla håll i min smala kropp. Jag kände ingenting alls, fast ändå allt på samma gång.
Jag minns hur mina domnade ben bar mig ut i hallen i chock, mot min vilja. Jag ville se mer, trots att det började brinna i hela min kropp.
Jag minns hur jag gled ner längs väggen och stirrade på mina rosa strumpor. Strumporna som inte alls passade med resten av utstyrseln.
Jag var hysterisk trots min stumhet. Min oförmåga att tala, eller min oförmåga att ens reagera alls på vad jag just bevittnat.
Superman hade en svag häl, likt Akilles. Eller kanske ett kryptonit...
Det enda jag vet är att min svaghet att lita på folk maximerades denna afton. Och att jag aldrig igen vill uppleva det jag gjorde då. Hoppet om att det inte händer igen finns där. För detta var andra gången i mitt liv jag upplevt en sådan smärta. Vad som helst, slag, klåpord, till och med kränkningar. Är bättre än just den känslan...
Men jag lärde mig, och därför vet jag idag hur hon känner, hon som håller upp mig. Hon som är hela min värld.
Och jag tänker finnas där för dig, alltid. För hon som skulle finnas då för mig, den kvällen. Hon fanns inte alls. Trots att allt hade rasat, under samma tak där hon befann sig...
Jag ska finnas där för dig, iallafall.
För jag vet hur det känns när hela jävla världen rasar framför dina ögon baby.
