philosophicalladle

Jag minns det som om det var igår, ditt bleka chockerade ansikte med de blankaste av ögon. En återspegling av hur jag kände mig just då, helt tysta.

Jag minns hur lamslagen jag blev, hur det irrationella tänkandet tog över medan jag flydde från skräcken i ditt ansikte. Bakom en låst dörr ensam, jag viskade ett löfte dyrt och heligt samtidigt som mina kinder blev dränkta av tårar, tårar av förvirring över mina egna lovord. Vad är det egentligen jag lovar? Det kändes som en skyldighet att säga något när jag var den som hade krossat allt som går att krossa.

Jag svävade länge mellan hopp och förtvivlan, en skräckblandad känsla fylld av raseri och upprymdhet, och allt detta, ovetandes om vad som komma skall.

Tiden stod stilla trots att dagarna flög förbi, för många frågor, för mycket tryck från alla håll och kanter, ett beslut måste fattas men jag visste redan då att jag aldrig kommer att vara helt säkert, hur länge tiden än stod stilla.

De vita rummen där så många andra tidigare hade känt sig precis som jag gjorde då, väggarna talade för sig själva. Stela, kalla och helt uttryckslösa, precis som dess fångar. Förvirringen var total och droger pumpades runt i min kropp, helt tom men samtidigt så full på allt. En varm hand runt min kalla, en röst med lugnande och vaggande ton. Är det här verkligt eller bara en mardröm? Väggarna stirrade tillbaka på mig som att de hade alla svaren som ingen kunde ge. 
Jag var min egen fånge.

En till spruta, en till tablett. Jag tappade räkningen redan innan alla tabletter och substanser nått mitt blodomlopp.

En dag av förvirring, smärta, ovisshet och ensamhet. Trots att jag inte var ensam en enda sekund.

Nu var vi ifrånkopplade, du var inte längre min, men jag var fortfarande till stor del din även om du nu var övergiven, mist ditt liv, ditt syre, allt du någonsin ägt.

Det gick dagar utan att jag förstod att allt snart skulle rasa över mig och bli till ruiner. Men jag förstod då du grät, för jag såg dina tårar, dina tårar.

Jag svalde min stolthet och i den sekunden så blandades mina tårar med dina, olika sorger men ändå samma.

Dagen därpå, som förväntat så hände det, allt blev plötsligt för verkligt, jag tappade andan som den där gången när jag var liten och ramlade över en planka som slog luften ur min bröstkorg och jag slutade andas. Precis som då fast värre, precis som då fast denna gång bröt jag ihop, jag fick inte fram ett ljud. Tårarna började att rinna okontrollerat, hjärtat föll i samma sekund isär i tusentals bitar. Det var så jävla försent, och ingen ursäkt i världen kunde trösta det jag gjort mot dig, och ingen i världen kunde trösta mig heller.

En tid efter det här så är jag nästan hel, hålet i min vänstra kammare kommer förevigt att blöda för dig, fälla tårar för dig.

Men i allt detta onda så har du fört mig närmare hans värme, även om denna kalamitet inte kan ses som något bra så är vi mer sammansvetsade än någonsin tidigare, och det har vi dig att tacka för.

- Du kommer alltid att finnas kvar i mina tankar