För dig
Ännu en kväll, kvällar på rad denna gång, kanske dagar.
Jag flydde från mig själv igen, en liten semester på några dagar, tog ett språng från mitt medvetande, från min förkylning, från allt.
Sjuk och ute på ärenden så hamnade jag där ändå, ingen ork på grund utav all feber, ingen vilja, ingenting. Men ingenting skruvar så lätt upp en kork och tömmer ut sitt skvalpande vansinne i min lilla kropp.
Härjad, påsar under ögonen, nya bekantskaper och nu skulle jag kliva på igen, sjukare än någonsin och ett hjärta som bönade och bad efter känslor, efter verkligheten.
Jag stängde av och sprätte upp en till cider.
Nu när jag ser tillbaka på just den kvällen så är jag nästan glad att det hände, även fast jag skakar häftigt med kroppen av återblicken, ångesten kryper upp längs min rygg och greppar tag i mitt hjärta tills tårar pressas fram ur mina ögon. För vad minns jag egentligen?
Jag tappade mig själv redan klockan tio den kvällen, sedan var allt som definierar - mig, helt borta.
Någon annan tog över min kropp och lämnade mig kvar med de vidrigaste av konsekvenserna.
För när jag väl började att vakna till liv i min egna kropp igen så såg jag bara hur hela mitt liv hade rasat ihop framför mina ögon.
Jag grät och jag vet än idag att jag aldrig kommer att kunna förlåta mig själv för just detta, och att jag aldrig mått så illa av en människas handlingar tidigare, mina egna handlingar. Min kropp fanns kvar trots att det kändes som om den redan hade lagt av, lagt av utav chocken att se all denna förödelse, lagt av för att den insett att det här tar jag mig aldrig ur levande.
Jag tog tag i min kropp och höll mig på något vis kvar på benen medan jag letade upp kontakten i min telefonbok, händerna skakade så häftigt att jag kom åt fel namn mer än en gång.
Jag äcklades av mig själv.
Även om detta aldrig hade inträffat, hela kvällen, och om jag inte hade druckit och fått i mig det jag fick i mig så måste jag stå för det här och ingenting kan skyllas på alkohol, ingenting kan skyllas på någon annan.
Så jag valde att vara ärlig, även fast andra kanske hade hoppats på att sanningen aldrig skulle komma fram och förblivit tysta. Men jag kan inte leva med att vara oärlig och sådan har jag aldrig varit heller.
Jag vill se det som så - att om jag inte hade varit ärlig, stått för mina handlingar, även fast jag visste att jag inte skulle kunna leva vidare med konsekvenserna, trots det så talade jag sanning. Om jag inte hade gjort det så hade jag bevisat att jag inte bryr mig alls. Och tro mig nu, jag bryr mig så satans mycket.
Jag kommer förevigt att minnas detta som det värsta alkohol har orsakat mig och andra, jag har aldrig känt mig så tom på känslor som jag gjorde den morgonen, för jag var så övertygad om att jag skulle dö idag, hur det än slutade så skulle jag inte finnas längre.
Och då har jag känt smärta allt för många gånger tidigare i mitt liv och ändå aldrig upplevt den här tomheten.
Men jag ångrar det inte, även fast jag samtidigt gör det med hela mitt hjärta, men om inte den här kvällen hade inträffat så hade allt bara blivit värre nästa gång jag sprätt en öl.
Med den här texten vill jag framföra att alkohol tar död på själen, sårar människor och suddar ut den man egentligen är, jag tänker aldrig i mitt liv riskera det jag riskerade den natten igen.
Jag vill aldrig känna mig död på insidan igen.
Och jag vill aldrig göra någon annan besviken eller tappa kontrollen som jag gjorde då, som att någon annan lånade min kropp.
- Både du och jag förtjänar att aldrig någonsin må som vi gjorde den morgonen igen...
Ett hjärta för två
Jag minns det som om det var igår, ditt bleka chockerade ansikte med de blankaste av ögon. En återspegling av hur jag kände mig just då, helt tysta.
Jag minns hur lamslagen jag blev, hur det irrationella tänkandet tog över medan jag flydde från skräcken i ditt ansikte. Bakom en låst dörr ensam, jag viskade ett löfte dyrt och heligt samtidigt som mina kinder blev dränkta av tårar, tårar av förvirring över mina egna lovord. Vad är det egentligen jag lovar? Det kändes som en skyldighet att säga något när jag var den som hade krossat allt som går att krossa.
Jag svävade länge mellan hopp och förtvivlan, en skräckblandad känsla fylld av raseri och upprymdhet, och allt detta, ovetandes om vad som komma skall.
Tiden stod stilla trots att dagarna flög förbi, för många frågor, för mycket tryck från alla håll och kanter, ett beslut måste fattas men jag visste redan då att jag aldrig kommer att vara helt säkert, hur länge tiden än stod stilla.
De vita rummen där så många andra tidigare hade känt sig precis som jag gjorde då, väggarna talade för sig själva. Stela, kalla och helt uttryckslösa, precis som dess fångar. Förvirringen var total och droger pumpades runt i min kropp, helt tom men samtidigt så full på allt. En varm hand runt min kalla, en röst med lugnande och vaggande ton. Är det här verkligt eller bara en mardröm? Väggarna stirrade tillbaka på mig som att de hade alla svaren som ingen kunde ge.
Jag var min egen fånge.
En till spruta, en till tablett. Jag tappade räkningen redan innan alla tabletter och substanser nått mitt blodomlopp.
En dag av förvirring, smärta, ovisshet och ensamhet. Trots att jag inte var ensam en enda sekund.
Nu var vi ifrånkopplade, du var inte längre min, men jag var fortfarande till stor del din även om du nu var övergiven, mist ditt liv, ditt syre, allt du någonsin ägt.
Det gick dagar utan att jag förstod att allt snart skulle rasa över mig och bli till ruiner. Men jag förstod då du grät, för jag såg dina tårar, dina tårar.
Jag svalde min stolthet och i den sekunden så blandades mina tårar med dina, olika sorger men ändå samma.
Dagen därpå, som förväntat så hände det, allt blev plötsligt för verkligt, jag tappade andan som den där gången när jag var liten och ramlade över en planka som slog luften ur min bröstkorg och jag slutade andas. Precis som då fast värre, precis som då fast denna gång bröt jag ihop, jag fick inte fram ett ljud. Tårarna började att rinna okontrollerat, hjärtat föll i samma sekund isär i tusentals bitar. Det var så jävla försent, och ingen ursäkt i världen kunde trösta det jag gjort mot dig, och ingen i världen kunde trösta mig heller.
En tid efter det här så är jag nästan hel, hålet i min vänstra kammare kommer förevigt att blöda för dig, fälla tårar för dig.
Men i allt detta onda så har du fört mig närmare hans värme, även om denna kalamitet inte kan ses som något bra så är vi mer sammansvetsade än någonsin tidigare, och det har vi dig att tacka för.
- Du kommer alltid att finnas kvar i mina tankar
I’m bulletproof
Ett lyckorus injiceras i mitt hjärta.
Om det någonsin har funnits en tid i mitt liv då jag har varit lycklig, en tid jag tänkt att jag kan klara vad som helst, så är det idag.
Du smög dig på i bakhåll, tänk om jag avslöjat dig innan du lyckats kasta en förtrollning över mig?
Jag förvånas över att jag skulle inse det just idag, du har varit min så satans länge nu att jag nästan har börjat ta dig förgivet.
Förlåt mig för detta, det är inte okej alls.
Jag vill också säga förlåt för alla gånger jag endast har trott på mig själv, alla gånger jag har kört över dig med mina egna ord. Men du förstår, den enda jag har haft är mig själv.
Förlåt för att jag lämnade dig på din viktigaste dag, trots att alla andra redan svikit dig och jag klandrade dem, jag var inte ens hälften så bra själv.
Förlåt för att du fick cykla en hel morgon i över en mil för att jag fällde tårar i panik, det var inte din börda att bära. Och förlåt så mycket för min osäkerhet och ständiga förvirring, jag är ingen lätt person, allra helst inte för någon som aldrig har smakat på mörker förut.
Slutligen, förlåt för att jag inte fann dig tidigare och för att jag inte är perfekt.
Jag hoppas du kan finna i ditt hjärta att stanna hos mig i en livstid.
Om inte så erbjuder jag betänketid i tio års tid.
Ett fängelse
Ett fängelse där en själ sitter instängd i sin sjuka och åldrande kropp.
Jag sträcker ut en hand och lyssnar, jag bara lyssnar.
Bredvid sängen står ett foto i svart och vitt. Kanske hade han varit det, just den personen som lyser upp en hel värld med sitt leende. Han som fick tonårshjärtat att bulta ut ur bröstkorgen samtidigt som luften i lungorna sjönk ned och gjorde knäna svaga.
Precis allt på samma gång, kanske hade han varit just den personen för någon.
Jag får aldrig veta, men jag vet att en vacker dag kanske jag själv har ett fotografi på mitt sängbord. Ett foto på han jag aldrig kommer att glömma trots demens och sjukdom. Han som kan framkalla skakiga knän bara av att jag kastar blicken över det ödsliga fotografiet som har stått på exakt samma ställe i 30 år.
Skakiga knän även fast jag har studerat det så många gånger tidigare under natten, då saknaden har blivit för stor.
För pengar och materiella saker betyder ingenting för mig längre, det jag önskar och hoppas är att jag får vara med just honom livet ut och kunna titta honom i ögonen och känna mig lika löjligt kär som jag gjorde då. 19 år gammal.
Slutet på mitt liv, mer än fulländat. Bredvid varandra i varsinn gungstol på en veranda, hand i hand blickandes ut över naturen.
För då har jag fått dela ett helt liv med någon jag älskar, med min bästa vän, med min själsfrände.
+
Den psykiska smärtan blev dock värre, det vred om mer i magen, jag försöker att le men jag vet att jag aldrig kommer upp i hennes nivå. Det gör ont, så jag blundar och tänker på något annat. Försöker.
Min egen osäkerhet slaktar min själ och hjärta långsamt, dumma tankar. Alla ord, allt jag får höra. Vad ska jag egentligen tro på när jag inte ens tror på mig själv tillräckligt mycket för att kunna släppa allt. Tänka att jag är den enda, föralltid och jämt.
Men vardagen går lättare trots min skolångest, den som säger att jag inte borde vara glad. Den som säger att jag inte har något att fira, studenten. Ett år försent men ändå misslyckad. Varför ska människor fira mig för mitt misslyckande? Jag skäms ju.
Men jag har kärlek och underbara vänner, jag borde nöja mig. För livet går bra nu om jag bortser från min framtida karriär. Hellre kärlek från underbara vänner än ett bra jobb. För allt löser sig tillslut.
Inte för alla, men för mig. Det vet jag, för jag har bestämt mig för att vara bra nu.
Soluppgång
Det blir tyst och allt blir svart. Jag faller.
En röst närmar sig och håller om min skakiga kropp, tårar sprutar okontrollerat och jag förstår inte vad som är fel. Vad är det för fel med att inte orka hata? Måste jag hata för att få kärlek av dig?
Vi går ner mot stranden och klockan börjar att bli morgon. Gula solglasögon för att dölja mina röda ögon. Men tårarna som aldrig slutar att rinna ned för mina kinder blottar de förvirrade känslorna.
Jag sitter i sanden, jag ser solen gå upp och det är vackert.
Det är varmt. Men jag har aldrig känt mig så kall och ensam. Han lägger armen om mig och jag gråter på honom, han förstår heller ingenting.
Han åker hem och någon är hemma i lägenheten, hon kommer fram och kramar mig och jag berättar precis allt som har hänt. Och alla gånger förut, orden som slagit ner mig gång på gång.
Jag ser hur hon tittar skeptiskt på mig och antyder att ingen förtjänar att bli behandlad som jag blivit, hon ser orolig och fundersam ut. Kanske fundersam över vad jag egentligen ser hos en sådan vän.
Jag väntar vid fönstret och jag ser han cykla mot min dörr, han som cyklat utan luft i däcket för att trösta. Han som alltid gör allt för mig även om jag inte förtjänar något av det.
Jag går ut och kastar mig i hans armar och bryter ihop totalt. Min telefon lyste till av ett meddelande. Av hon som alltid önskat att just det här skulle hända.
Hur kom hon in i bilden? Jag ligger redan ned, behöver jag förnedras till den grad att jag verkligen inte orkar existera mer. Just då ville jag inget annat än att försvinna så grattis till vinsten.
Men texten är inte värd att ens tänka på, dyrbar tid.Men alkoholen och sorgen för det som gått förlorat tar över och jag sjunker ner i mig själv.
Alla minnen är raderade, allt är förstört den här gången.
Men det kommer aldrig att röra henne i ryggen.
Hemligheterna kommer aldrig att nå dagsljuset från mitt håll, även om inget förväntas tillbaka från det andra. För tiden som vänner var ändå vår tid, och allt jag vet om dig kommer för evigt att stanna där, i det förflutna.
Jag ville sluta hata, jag är för gammal, jag förlåter allt mer människor numera för jag är äldre nu. Jag vill älska och vara lycklig.
Livet är för kort för att vara otrevlig.
Men deras ord väger tyngre, de starka. Starka individer som aldrig skulle slå mig, som inte ens skulle tänka tanken. För någon som är stark behandlar sina medmänniskor annorlunda.
Ingen destruktivitet.
Jag andas igen och det gör jag bättre utan dig i mitt liv.
April 17.
Varmt vatten runt min kropp, minimala bubblor som spricker mot min våta hud. Jag lutar fram mitt huvud av utmattning och berusning. Mina tankar stiger mig själv upp åt huvudet och jag orkar inte detta grubbel mer. Grubbel som bara är uppbyggd av min egna patetiska osäkerhet, grundat på ingenting alls. Absolut ingenting…
Blott sex år gammal och jag minns det som igår, jag var kär i alla söta pojkar på hela förskolan, precis som alla andra tjejer. Varje dag var en lek, en oskyldig lek utan konsekvenser. Men fortfarande en svår lek om du var kär, eller bara var ute efter lite bekräftelse. För vem är inte det i ung ålder? Och barn försöker ständigt att komma på vem de är.
Jag var aldrig tjejen som var populär eller hatad, jag var något mitt emellan, bortglömd.
Jag minns så väl när alla pojkarna på förskolan gjorde stora blombuketter och gav till den sötaste tjejen på hela förskolan. Två tjejer fick precis alla, jag var en av dem som stod utan och funderade på vad jag hade gjort för fel, var jag inte ens lite söt? Mamma och pappa berättar ju ständigt för mig hur fin jag är, varför tycks ingen annan se det om det verkligen är sant?
Det fortsatte, två år senare blev jag kär, åtta år gammal. Den nya tuffa killen var allt jag såg, oskyldigt och sött. Han var min bästa vän men också den första som gav mig fjärilar i magen. Vi trivdes ihop tills skolans populäraste tjej tog över alla pojkars hjärtan, hon var bättre och snyggare än oss alla. Och hon bodde i samma trapphus som min vän, som jag då trodde var mitt livs kärlek. Jag minns hur lögner blev en del av vardagen, när vi skulle leka och han inte kunde. Jag gick hem med svansen mellan benen och upptäckte till min förskräckelse hur han var ute med henne och lekte utanför mitt fönster. Jag var en förkrossad åtta åring som precis fått smakat på verkligheten.
Människor du värdesätter allra mest kommer att såra dig, ibland även för ett utseende som anses vara mer fagert än ditt egna, eftersom godheten i en människa inte räknas alls längre.
Men det är inte bara dessa erfarenheter som har format mitt osäkra jag, glåpord om att jag var den fulaste personen någon sett i sitt liv satte självklart sina spår. Och att jag var för smal, vilket jag ständigt fick höra av mina ”tjejkompisar” i klassen. Jag var känslig och tog alltid åt mig av allt, jag dög inte åt någon och så skulle det förbli. Enda tills nu.
Jag rörde mina händer längs skummet, fortfarande med mitt huvud nedböjt i ett försök att gömma mitt omålade ansikte. Det är alldeles mörkt i badrummet och vattnet börjar sakta svalna trots det tjocka täcket av badskum på vattenytan. Värmeljusens skuggor dansar på väggen bredvid då jag känner två händer ta tag i mina, varma händer. Jag känner hur jag dras intill honom och märker att han tittar mig i ögonen, jag tittar tillbaka frågande och lite skamset. Och med de orden så kände jag mig inte lika värdelös längre, inte lika oönskad.
”Vackraste tjejen som finns ju.”
Och just i den sekunden så trodde jag på dig och log blygsamt tillbaka.
För jag vet att du aldrig skulle ljuga för mig.
Ego
Jag vet inte vad som har hänt, men plötsligt så ser jag framåt istället för bakåt, det är det enda jag fokuserar på numera, framtiden. Jag planerar i mitt huvud, jag planerar precis allt och jag blir lycklig. Lycklig över att allt kanske ordnar sig till slut, även om det är tungt just nu. Men varje gång jag känner att jag faller så finns det en stadig famn som tar emot mig, som inte ens besväras av att ta emot mig. Jag är inte van att behandlas så här, jag är van vid att människor som står mig nära vänder ryggen till när jag är på väg ner. Så är det jämt, men det finns ett ständigt undantag.
Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att hjälpa andra som tyckts behöva det, men där man aldrig får någonting tillbaka. Min energi är slut, hjärtat säger att det går men min hjärna skriker nej, jag kan inte ta hand om de som inte vill ha mig dygnet runt, bara den timmen då allt är svart, vänskapen blir våldtagen och smutsig av att bli behandlad så.
För det är för mycket med mig själv för att jag ska kunna orka sänkas ner då deras behov-klocka ringer, för jag får aldrig något tillbaka.
Utnyttja mig.
Men så har vi hon, hon med det bäcksvarta håret som alltid lyssnar på mig, hon som aldrig behövt men gjort det ändå.
Men det var också så vår relation började, hon behövde någon, jag fanns. Och nu finns hon där för mig så fort det är något. Den enda människan jag vågar lita på just nu, den enda som faktiskt verkar uppskatta mig förutom han med famnen. Den enda som lyssnar på varje ord jag har att säga.
Jag blir lycklig när jag tänker på dem, just nu, denna tidiga söndagsmorgon, för jag har alltid varit rädd för att ta hjälp, varit rädd för att vara svag. Men i deras närvaro är det helt okej, jag behöver inte längre låtsas vara en stadig klippa för att någon annan behöver det, vara någons klippa och inget mer.
Är det kanske så här äkta vänskap egentligen ska vara?
Jupiter
Att spela filmer fram och tillbaka i mitt huvud är ett stort intresse. Trots att det ibland borde räknas som en smärtsam tortyr.
Jobbiga minnen, ångestfyllda, om igen.
Men det finns några underbara. Men nog vet vi att paradiset inte uppenbarar sig utan smärta.
Jag minns hur det gick upp och ner, hit och dit.
Sommarluften lamslog min verklighetsuppfattning tillsammans med berusningsdryckerna jag förtärt samma kväll.
En perfekt sommarnatt, jag levde drömmen. Massor av skrattande vänner runt om mig, påväg mot staden.
Tänk om jag hade vetat då? Tänk om jag hade kunnat se mig själv nu, just i det ögonblicket?
Framtiden innefattar massvis av överraskningar, och om jag hade vetat så hade det inte varit lika spännande, inte lika ärligt. Inte lika rakt och känslofyllt.
För jag var ärlig, trots mitt förflutna. Jag gav allt, trots att jag visste att det skulle bli som tidigare gånger, jag var sårbar, vettskrämd. Och otroligt rädd för att begå ett misstag. Igen.
Allt var ett misstag tills kvällen jag gav upp, två månader senare.
Jag osade nederlag. Jag kunde känna vibrationerna i luften.
Händerna på ratten, mina tankar sprudlade omkring av osäkerhet.
Jag fortsätter att köra, jag funderar på kvällen, blickarna jag fick, spänningen i luften runt om oss. Något var inte som förut, något hade förändrats.
Mina tankar tog ett steg längre och jag bestämde mig för att kasta in handduken innan jag träffas av ännu ett slag.
Jag vill inte bli slagen mer. Trots att det redan då var försent, och det visste jag, men som vanligt försökte jag att lura mig själv. Lura mig själv att jag inte har några känslor, lura mig själv att jag är en mänsklig sten som inte kan bli sårad. Lura mig själv att min själ är odödlig och osårbar.
Nycklarna i låset, tankarna spinner fortare och fortare.
Framför skärmen, jag minns hur jag berättade för henne att jag inte orkar mer, något är fel, och jag ger upp.
Hon håller med. Det är inte första gången jag delar med mig av vad som hänt den sommaren, de senaste två månaderna.
Mitt hjärta knockade mig, jag läste igen.
Vågar jag tro?
Jag frågar vad hon tror, båda lika förstummade.
Telefonen lyser igen, och igen.
Med varje svar växte hoppet lite till, och lite till.
Ända tills..
- Jag tycker om dig asmycket, jag vill ha dig, bli min..?
Hur kunde detta hända någon som mig, jag förstod inte. Jag, som aldrig varit bra nog, hon som man sagt "du är inte den typ av tjej man blir kär i" till.
Hon som fått laga allt som krossats gång på gång, helt ensam.
Att krossas hårt mot hård och kall mark blev vad som förväntades sedan långt tillbaka, att förvänta sig att bli krossad.
Att förvänta sig något dylikt utan att se hur fel det verkligen är, det är det som skrämmer mig mest.
Jag levde destruktivt, helst i yngre år. Men även på vissa andra plan, fortfarande, som detta. Jag förtjänar inget annat än att slås i tusentals bitar.
Jag hade fel, jag förtjänar inte det. Ingen gör det.
Och hur kommer det sig att de två personerna jag älskar mest i hela världen, är de jag inte ens kände för exakt ett år sedan.
Ett liv utan er två nu, vore inte ett liv. Och jag förstår inte hur jag klarat mig hittills utan er.
Jag önskar att jag hade funnit er lite tidigare, jag hade behövt det.
Ni vet vilka ni är...
Tiden
Jag skrattar i allt mitt mörker, när jag trodde att det var som mest osannolikt att det skulle ske.
En gammal vän som känner mig bättre än jag själv, någon som alltid funnits vid varje steg, och uppskattat varenda ett av dem. Uppskattat min existens mer än någon annan i min närhet.
Bilderna, minnena.
Jag minns hur allt kändes 1000 gånger värre för fem år sedan, alla känslor sprängde likt raketer i en tom replokal i dess ensliga eko. Så många känslor, så får ord.
Tuff på utsidan, jag brydde mig inte om något eller någon. Jag rakade av mitt hår, jag klädde mig som socialfall på väg mot undergång. Och trots det så fanns du alltid där, vilket nu är helt ofattbart med tanke på den trasiga utstyrseln jag bar på då.
Alla gånger jag flytt med dig, alla gånger du flytt ifrån mig och lämnat mig ensam i en sämre värld. Alla gånger jag trott att jag aldrig skulle få se dig igen. Och alla destruktiva val utifrån det faktumet.
Alla minnen vi faktiskt delar, alla ord som aldrig rann ut mellan mina torra och stumma läppar.
Alla missförstånd det förflutna skänkt oss.
Du kom försent.
Rosa ljus, moln och fåglar över en sjö. Det var kanske lite för bra för att vara verklighet mellan oss.
Och ibland var det värre än skärselden själv, alla smärta. Alla minnen som flyger över näthinnan likt ett grått spöke.
Du vet, det spöar skiten ur mitt undermedvetna gång på gång i drömmarnas land.
Trots det så står vi här, efter många år, fortfarande med ett förhållande som väldigt få människor får uppleva i sitt liv, ärligt och rakt. Vi båda vet det.
En vän som alltid kommer att vara något jävligt speciellt. Sån är du, alltid varit.
Det finns nog en mening med att saker blev som de blev ändå
Skisser för sommaren
Du vet känslan som fanns på den tiden? Du insåg att andra barn i din omgivning faktiskt avskydde din närvaro och tog avstånd från dig, du försökte ändra på dig trots att det var en omöjlighet.
Att anpassa sig efter den så kallade normen.
För alla barn vill vara precis som alla andra barn?
Men nu är jag inte längre ett barn, jag är inte ens en tonåring längre. Och trots det så känner jag mig som ett barn igen, utfryst.
Det värsta är inte att bli ignorerad, det är att på efterhand få bevittna deras bloggar, fylld av bilder där det står "tjejerna i år tre".
Jag ställer mig själv frågan om jag nyligen har försetts med en ny egenskap. Egenskapen som gör mig kapabel till att odla fram en penis mellan mina egna ben, utan att själv ha upptäckt det. Men så är inte fallet, såklart.
Jag var bara inte välkommen.
"Som du bäddar får du ligga, idiot."
Precis som i yngre dagarså låser jag in alla känslor, jag låser in precis allt och låtsas som ingenting.
Jag låtsas som att jag är superman, som vanligt.
Stark och utan några känslor alls.
För du vet väl att det är så du överlever din grådassiga vardag?
Det är så här jag fungerar, förutom inför henne.
Hon är nog den enda personen som någonsin har förstått mig fullt ut på alla plan, den enda tröst jag har.
Men hon är också den bästa tröst jag har.
Och jag vet att vi alltid kommer att stå sida vid sida mot världen tillsammans, även när himlen störtar ned över våra kroppar.
Och det skulle jag aldrig byta ut mot något annat någonsin.
Jag kvävs
Jag kvävs.
Föreställ dig att du har all syre i världen, den mest oförorenade och tillfredställande luften.
Du andas och känner dig friskare med varje andetag.
Trots det så kvävs jag.
Allt är bra, allt borde vara bra i alla fall, jag försöker att andas den friska luften. Men min bröstkorg rör sig inte upp och ner som den ska efter varje andetag.
Det är något fel, något är riktigt jävla fel.
Jag är fel.
Om ändå orden kunde räcka till, om jag kunde sluta upp med att gräva min egen grav. Ja, då hade jag kanske fungerat normalt. Jag vill fungera, men det går inte. Att ta mig upp ur sängen har blivit en utmaning, hur ska jag då klara av skolan? Och allt därtill.
Hur ska jag klara av att ge dig vad du förtjänar, när jag inte ens håller ihop trots dina armar runt om min taniga kropp.
Jag drömmer oftare, mer våldsbenäget än tidigare. Skrik och gråt. Kallsvetten.
Men nu är jag inte själv. Jag måste dela med mig av mitt mörker, helt ofrivilligt.
Jag skäms, jag känner mig patetisk.
Så jag tar till verklighetsflykter, mitt liv är fyllt av dem nu.
Serier.
Det enda som tycks betyda något.
Om nätterna lever jag i en mardröm. Verkligheten sviker med alla dessa ångestfyllda sjukhusbesök och prestationsångest när det gäller skolan.
Jag vill leva själv, stänga in mig. Bara lyssna på tystnaden och höra en gammal klocka ticka.
Det är nog det jag önskar mig mest, det jag inte kan få. Som vanligt.
Tystnaden. Tystnad och att jag var stabil. Att jag mår helt okej, inte en trasig och söndersliten själ utan någon vilja att klara av något alls längre.
Jag driver.
Jag finns.
Jag lever, fast på luft som inte räcker till.
Konstgjord luft.
Jag är en sån som hellre lever lycklig på en lögn, istället för att bli sårad av sanningen, du vet.
Dagen då superman blev dödlig
Jag minns det som igår, även om det var en tid sedan nu. Jag minns hur allt skulle bli perfekt, hur perfekt jag själv var, just denna kväll.
Jag var lycklig och snön lyste ute i mörkret. Jag minns också att det var överdrivet kallt denna natt, men att det inte spelade mig någon som helst roll. Jag skulle befinna mig i värmen.
Första klunken, 13.30. Jag halsar och tänker att snart är en ny tid kommen. Jag dricker mer och låter mig själv domna av. Nervös, förväntansfull. Allt ska bli perfekt.
Hon var med mig, hon som var på just den tiden. Med henne trodde jag att jag klarade allt, att hon skulle finnas för mig. Trodde jag...
Festen, jag halkar på en matta samtidigt som jag siktar på mål, toaletten. Alla skrattar glatt åt mitt förträffliga fall mot trägolvet. Jag skrattar också. Jag ler, och du ler tillbaka.
Jag minns kramarna, blickarna. Och hur allt plötsligt blir väldigt luddigt. Jag minns att huset fylls av mer människor, vackra människor. Men också helt nya ansikten. Vilket jag skulle bli varse om senare.
Jag ser dig, jag smygtittar. Jag skrattar med henne, och med alla andra. Samtidigt som du finns där, fast ändå inte. Lite i bakgrunden. Trots att du är motivet.
Jag minns bara hennes hand på min axel och orden "ma...titta.." Jag vänder mig om, ett leende på läpparna, skrattandes, till just den sekunden.
Jag reser mig upp, slow motion. Backar. Jag står upp även fast jag var säker på att jag faller. Jag befinner mig på vardagsrumsgolvet med blicken rakt fram. Om ord kunde beskriva vad som hände med mig just detta ögonblick. Av att se allt.
Jag försvann in i mig själv, trots att min skepnad uppenbarade sig i rummet ännu.
Jag var helt tom, fast ändå full. Frustrerade känslor som exploderade åt alla håll i min smala kropp. Jag kände ingenting alls, fast ändå allt på samma gång.
Jag minns hur mina domnade ben bar mig ut i hallen i chock, mot min vilja. Jag ville se mer, trots att det började brinna i hela min kropp.
Jag minns hur jag gled ner längs väggen och stirrade på mina rosa strumpor. Strumporna som inte alls passade med resten av utstyrseln.
Jag var hysterisk trots min stumhet. Min oförmåga att tala, eller min oförmåga att ens reagera alls på vad jag just bevittnat.
Superman hade en svag häl, likt Akilles. Eller kanske ett kryptonit...
Det enda jag vet är att min svaghet att lita på folk maximerades denna afton. Och att jag aldrig igen vill uppleva det jag gjorde då. Hoppet om att det inte händer igen finns där. För detta var andra gången i mitt liv jag upplevt en sådan smärta. Vad som helst, slag, klåpord, till och med kränkningar. Är bättre än just den känslan...
Men jag lärde mig, och därför vet jag idag hur hon känner, hon som håller upp mig. Hon som är hela min värld.
Och jag tänker finnas där för dig, alltid. För hon som skulle finnas då för mig, den kvällen. Hon fanns inte alls. Trots att allt hade rasat, under samma tak där hon befann sig...
Jag ska finnas där för dig, iallafall.
För jag vet hur det känns när hela jävla världen rasar framför dina ögon baby.
Till min kära far, som aldrig brydde sig
Jag kommer antagligen aldrig att sända dig detta brev. Och jag kommer antagligen aldrig att läsa vad jag skrivit på detta papper förutom just idag.
Tiden, för väldigt många år sedan, den lyckliga tiden.
Den har alltid känts som en dröm, mer än vad det har känts som ett minne. För ibland kan lyckan verka orimlig när den är äkta.
Det kanske inte var din lyckligaste tid, men jag hade alla chanser i världen, just då, att bli just vad som helst. För med kärlek vill jag tro att man klarar allt.
Även om det stals ifrån mig, den dagen då du slutade att bry dig.
Jag kommer aldrig förstå, trots i mina lite äldre dagar, hur någon kunde såra som dig. Jag antar att jag har tagit på mig en viss del av skulden, skulden till att du kastade iväg oss, och framför allt mig. Jag minns de gånger vi dansade på lördagsmorgnarna till ACDC, jag minns alla bra stunder. Då vi busade, skrattade och framför allt, då vi var tillsammans.
Ett minne blott, och inga känslor finns kvar. Allt är försent nu pappa.
Ett hål du gröpt genom min bröstkorg efter alla år av smärta. Det hål som var meningen att du skulle fylla med kärlek. Det var din uppgift som förälder.
Trodde jag...
Att du drack, kallade mig för vidriga saker, svek mig. Det gjorde mig inget som liten, jag förstod inte. Men åren gick och du fortsatte i samma spår, du sårade och bad om ursäkt. Jag förlät. Jag förlät dig varje gång.
Men dagen kom då jag fick nog, jag insåg att du misslyckats med din uppgift som förälder, du förstörde mig, slet sönder din egna dotter. Och här sitter jag nu, helt jävla trasig för antagligen, resten av mitt liv.
Jag är inte bitter, jag är tacksam att jag är det enda barn som du lyckats såra. Jag är ibland glad över att min lillasyster lever i en vackrare värld än den här, för hon slapp alla ord, skrik och våldsamheter.
Men jag förlåter dig för allt. Även om jag inte vill se dig igen, inte så länge du förstör dig själv med alkoholen.
Det enda som betydde mer än mig, drycken som du har prioriterat högre än dina egna barn. Tänk att jag var avundsjuk på en flytande substans? Ironiskt. I alla fall när man tänker efter, att något som ser så genomskinligt och harmlöst ut kan förstöra så många liv?
Den egentliga frågan kommer alltid att vara ”varför? Hur började det? Varför gör du så här mot oss? När din far utsatte dig för precis samma skit? Vad gjorde vi för fel? Kunde någon ha gjort något för att förhindra det här? Älskar du inte mig?”
Jag vill tro att det aldrig har gått att hindra dig, ångesten släpper när alkoholen pulserar i dina ådror, och om inte ens min kärlek, all gråt, all smärta kunde få dig att ändra på dig, bota dig. Så kan nog ingen annan heller göra det.
Jag kommer alltid att sörja den pappan jag hade under mina första levnadsår, för den pappan hade jag stolt kunnat presentera som den bästa pappan i hela jävla världen, för det var du.
Du var det enda jag brydde mig om på jorden, vi hade ett speciellt band. Du var min idol, min hjälte.
Du och jag mot alla.
Men sedan stod jag där, helt själv. Med till och med min egna hjälte emot mig.
Min pappa…
Det enda jag kan skriva nu är att jag hoppas och tror att jag aldrig kommer att utsätta mina barn för samma sak som du har gjort mot mig. Inget barn förtjänar sådan smärta i unga år, och om jag anser att jag inte skulle klara av att ta hand om barn i framtiden, så kommer jag aldrig ens att tänka tanken att skaffa några.
Och de kommer att kunna tacka dig för det en dag, att du inte var perfekt. Att de kommer att få ett bra liv på grund av att deras morfar inte kunde ge hans dotter vad hon behövde, innan det var för sent.
Gryningspyromanen.
Jag springer i gryningen, luften är kall och förvandlas till rök i mina lungor som jag sedan blåser ut. Jag glömmer allt som hänt, jag springer fortare och glömmer mer.
Himlen består av sprakande färger, rosenröd och vackert orange.
Jag fortsätter att springa genom morgondaggen som samlats i det nyvakna gräset. Barfota. Kallt, och jag glider.
Jag har aldrig varit så här osäker på något jag varit så säker på tidigare.
Men de stora höghusen iakttar mig, och den vackra himlen speglas i dess fönster bakom min rygg.
Vaktar mig.
Jag blir helt tom, alla problem blåses ut med den kalla luften ut ur min mun. Inga känslor. Bara ren och skär frihet.
Trummslagen slår fortare, pulsen slår fortare. Jag springer fortare och fortare.
Jag stannar vid klippornas sluttning, havet har aldrig sett så här vackert ut. Det är kallt, men vackert. Precis som dig.
Måsarna lekte i den vackra gryningen, hur kan deras tjut plötsligt låta som en sång i mina öron? Hur kommer det sig att jag inte fryser trots alla kalla vindar från havet?
Allt är vackert, just i detta nu. Här skulle jag kunna stanna, för alltid.
En miljon på baken men ingenting att leva för...
