philosophicalladle

När mörkret faller och vardagen är mer turbulent än vanligt, så blir även drömmarna värre.
Det är inte rättvist.
Jag vaknar kallsvettig med tårfyllda ögon och bryter ihop, jag vägrar att sova igen och slår mina knytna nävar i cementväggen bakom sängen. Jag är rädd för att sova, jag är rädd för att leva. Jag kan inte spela efter reglerna längre. Allt blir fel, jag vrider mig under täcket och lyssnar på regnet. Tänker. Men jag driver endast mig själv till vansinne.

Jag stiger på bussen, det är tidigt på morgonen och håret står åt alla håll. Förvirrat lyckas jag att hitta en plats att sitta på. Jag slänger in väskan mot fönsterplatsen, då jag plötsligt får syn på någon mycket välbekant, mitt ansikte förvrids av skräcken som sprids i kroppen och jag sätter mig ner. Hjärtklappning. Jag håller mina kallsvettiga och skakiga händer under hakan, det enda jag tänka är att snart stannar bussen.
Jag går ut på den främre delen, men innan jag kliver av så kastar jag blicken längst bak i bussen. Klumpen i magen krympte och jag insåg att jag hade tagit fel person.

Jag är rädd för allt. Rädd för bussen. Jag är rädd för att säga vad jag känner. Jag är rädd för att bli helt ensam.
Om det ändå gick att ruska om sig själv, skrika att jag inte har något att förlora.
Men jag är inte redo. Mentalt handikappad. Och snart är tiden slut, ska det verkligen behöva ta mig hela livet att ens fungera normalt? Och sen då?

Allt jag tar i går sönder, så jag är glad att du håller dig undan...

Den vita röken steg upp i luften mot gatlyktorna som lyste upp gatan. En välbekant gata. Men ikväll fanns det inga stjärnfall att förlita sig på. Och absolut inget som kan rädda mig från de val jag har gjort endast några veckor tidigare.
Jag ser mig själv ännu mer förstörd än tidigare. Det kommer antagligen att ta ett tag innan jag blir kapabel till att andas normalt igen, inte denna tunga och tvångsliknande rytm som mina lungor antar vid dessa tillfällen. Då jag inte håller för mer. 

Jag stirrar ner mot diket som gestaltas framför mina ögon genom den tunna röken. Men just nu känner jag mig som diket själv, ensam, daggig, kall och hopplös. Helt okapabel att förflytta mig dit jag önskar.
Det är mörkt och jag sätter mig i den varma bilen och känner mig säker. Jag är själv och på väg hem, det är då det ofattbara träffar mig likt en kanonkula i magen, jag biter ihop mina tänder och håller hårdare om ratten. Krampaktigt. Men ändå stiger det tårar i mina ögon. Jag försöker att koncentrera mig på något annat, men night after night spelas och texten får mig att fastna. Vägen blir blurrig, men jag ser fortfarande så pass mycket att jag kan köra. Jag viskar tyst att det gör ont, att det onda ska försvinna. Men jag tycks inte ens höra min egen röst.

Men det värsta är kanske att jag visste slutet på det hela, innan det ens hade börjat. 
Var det verkligen värt det?
Gamla minnen slår tillbaka i samband med mitt nederlag.
Jag ler och gratulerar mig själv ännu en gång åt ett misslyckande, grundat på mina egna val.