philosophicalladle

Jag kommer antagligen aldrig att sända dig detta brev. Och jag kommer antagligen aldrig att läsa vad jag skrivit på detta papper förutom just idag.

Tiden, för väldigt många år sedan, den lyckliga tiden.
Den har alltid känts som en dröm, mer än vad det har känts som ett minne. För ibland kan lyckan verka orimlig när den är äkta.
Det kanske inte var din lyckligaste tid, men jag hade alla chanser i världen, just då, att bli just vad som helst. För med kärlek vill jag tro att man klarar allt.
Även om det stals ifrån mig, den dagen då du slutade att bry dig.

Jag kommer aldrig förstå, trots i mina lite äldre dagar, hur någon kunde såra som dig. Jag antar att jag har tagit på mig en viss del av skulden, skulden till att du kastade iväg oss, och framför allt mig. Jag minns de gånger vi dansade på lördagsmorgnarna till ACDC, jag minns alla bra stunder. Då vi busade, skrattade och framför allt, då vi var tillsammans.

Ett minne blott, och inga känslor finns kvar. Allt är försent nu pappa.
Ett hål du gröpt genom min bröstkorg efter alla år av smärta. Det hål som var meningen att du skulle fylla med kärlek. Det var din uppgift som förälder.
Trodde jag...

Att du drack, kallade mig för vidriga saker, svek mig. Det gjorde mig inget som liten, jag förstod inte. Men åren gick och du fortsatte i samma spår, du sårade och bad om ursäkt. Jag förlät. Jag förlät dig varje gång.
Men dagen kom då jag fick nog, jag insåg att du misslyckats med din uppgift som förälder, du förstörde mig, slet sönder din egna dotter. Och här sitter jag nu, helt jävla trasig för antagligen, resten av mitt liv.
Jag är inte bitter, jag är tacksam att jag är det enda barn som du lyckats såra. Jag är ibland glad över att min lillasyster lever i en vackrare värld än den här, för hon slapp alla ord, skrik och våldsamheter.

Men jag förlåter dig för allt. Även om jag inte vill se dig igen, inte så länge du förstör dig själv med alkoholen.
Det enda som betydde mer än mig, drycken som du har prioriterat högre än dina egna barn. Tänk att jag var avundsjuk på en flytande substans? Ironiskt. I alla fall när man tänker efter, att något som ser så genomskinligt och harmlöst ut kan förstöra så många liv?

Den egentliga frågan kommer alltid att vara ”varför? Hur började det? Varför gör du så här mot oss? När din far utsatte dig för precis samma skit? Vad gjorde vi för fel? Kunde någon ha gjort något för att förhindra det här? Älskar du inte mig?”

Jag vill tro att det aldrig har gått att hindra dig, ångesten släpper när alkoholen pulserar i dina ådror, och om inte ens min kärlek, all gråt, all smärta kunde få dig att ändra på dig, bota dig. Så kan nog ingen annan heller göra det.

Jag kommer alltid att sörja den pappan jag hade under mina första levnadsår, för den pappan hade jag stolt kunnat presentera som den bästa pappan i hela jävla världen, för det var du.
Du var det enda jag brydde mig om på jorden, vi hade ett speciellt band. Du var min idol, min hjälte.
Du och jag mot alla.

Men sedan stod jag där, helt själv. Med till och med min egna hjälte emot mig.
Min pappa…

Det enda jag kan skriva nu är att jag hoppas och tror att jag aldrig kommer att utsätta mina barn för samma sak som du har gjort mot mig. Inget barn förtjänar sådan smärta i unga år, och om jag anser att jag inte skulle klara av att ta hand om barn i framtiden, så kommer jag aldrig ens att tänka tanken att skaffa några.

Och de kommer att kunna tacka dig för det en dag, att du inte var perfekt. Att de kommer att få ett bra liv på grund av att deras morfar inte kunde ge hans dotter vad hon behövde, innan det var för sent.