philosophicalladle

Jag öppnar fönstret. Överkroppen hänger över fönsterbrädan ned mot buskarna. Det blåser och jag fryser i mina små siden sovkläder. Tanken slog mig att känslor sitter nog i magen eller hjärtat, kanske båda. Men när allt går snett så beskyller man hjärnan för det hela.

Jag reser mig upp och kollar upp mot himlen, den är äntligen mörk, nästan svart. Snart är den varma sommaren över. Jag kunde nästan känna lukten av hösten när den blåste rakt mot mitt varma ansikte med hjälp av vinden.

För när hösten väl är här, då är allting glömt tänkte jag tyst för mig själv. Allt som tidigare har inträffat under våren och sommaren. Och jag får tillåtelse att njuta av färgglada löv och mysiga nattpromenader i min ensamhet. För just nu sitter jag i skärvor. Mitt glasslott exploderade utan förvarning. Jag sitter stilla och samlar ihop bitarna, ett enormt pussel. Men så länge alla bitar går att finna så är ingenting omöjligt. Även om jag får leta i en evighet, det är värt det. Och jag plockar upp bit för bit...

Jag håller upp masken stadigt över mitt ansikte. Jag går sakta fram i folkmassan, studerar, analyserar. Det finns inte en chans att någon kan bryta sig igenom denna mur tänker jag för mig själv och ler. Men ingen ser hur jag ler. Det finns mycket jag skulle vilja säga och mycket som jag faktiskt borde säga. Det bubblar och kokar i min kropp, men jag förblir tyst. Jag trycker masken hårdare mot ansiktet för att garantera att den inte kommer att falla, avslöja mig.

Somliga saker jag så gärna vill slänga ur mig, är saker som jag tror att personer i min närhet är i behov av att veta. Veta vad jag faktiskt tycker och känner. Men jag vill inte göra mig synlig. Jag föredrar att gömma mig, grubbla. Jag kollar närmare på en del av de förbipasserande, de kollar åt mitt håll. Jag tar ett hårdare grepp om masken och kollar åt ett annat.

En dag kanske jag finner modet, en dag kanske jag kastar iväg min mask. Men just idag är den mitt skydd, mitt enda skydd.

Tidsfördriv. Kalla det vad du vill men dagen blev trots allt fulländad. Att utgå från mig själv, håret ser ovårdat ut och sminket börjar se gammalt ut. Men annars ser nog allt ut som det ska, jag har trötta ögon sedan natten som var. Sömnlös, mardrömmar. Det var ingen riktigt sömn, mer som någon slags dvala, medvetande fast lite omedvetande på samma gång.

Jag tar ett nytt simtag, mina bleka händer stiger upp ur den kolsvarta sjön. Jag gillar kontrasten som uppstod, och vinröda långa naglar som skar genom det mörka vattnet i takt med att min kropp färdades närmare land. Jag ser hon sitta på bänken, skrattar, röker och lyser upp mörkret med hjälp av vinet som pulserar runt i hennes smala kropp.

Jag trivs i mitt sällskap, även fast mitt mentala jag är trött på det vakna tillståndet. Aldrig sömn nog. Bara det eviga grubblet som ekar i mitt huvud, som aldrig upphör att terrorisera... rasera.

Jag minns det som om det var igår, hur jag gled genom den iskalla vintern med dubbdäcken slirandes i vägbanan. Jag minns hur mörkret omringade mig likt skogen längs vägens kanter. Jag var påväg, men egentligen brydde jag mig inte om vart någonstans längre, för när man fått det man önskar sig mest så spelar ingenting längre någon roll, man kan dö lycklig.

Jag minns hur min puls dunkade mot min tinning, hur varm min kropp kändes trots all kyla. Jag funderade länge på om det var så här det känns att vara lycklig på riktigt. Om jag bara hade vetat just då, att min rosa bubbla uppbyggd av lycka skulle spricka så snart som den kommande natten. Då hade det kanske inte känts lika hopplöst och dramatiskt när verkligheten väl slog tillbaka likt en käftsmäll över mitt bleka ansikte, då det väl inträffade.

Men jag visste inget ännu, jag höjde volymen på bilsteroen och låten Hjärta från skivan röd ljöd ur högtalarna på hög volym. Lyckan var obeskrivlig. Stjärnorna på himlen kollade ner på mig genom bilrutan samtidigt som jag studerade alla snöflingor som så fint dansade runt i vinden framför mig. Det var en perfekt vinternatt. Och just därför kommer jag aldrig att glömma den, och varje gång jag lyssnar på skivan röd, så kommer jag ständigt påminnas om den tiden i vintras. Då jag var lycklig på riktigt.

Jag sitter återigen på min stol och försöker samla mina tankar, minnen och förluster. Jag slår mina fötter i takt med minnesbildernas hastighet innanför skallbenet. Jag är hemma, men jag tror någonting lämnats kvar nere bland klipporna, något jag aldrig kommer ta med mig hem igen.