philosophicalladle

Jaga drömmar, glöm verkligheten. Jag sträcker sakta ut min hand och försöker röra verkligheten, min hand går igenom hinnan likt en såpbubbla som inte spricker. Jag är helt fast i mina drömmar, jag når inte ens ut längre. Även fast jag vill, ibland. Jag bankar frustrerat mina händer i bordet och stirrar in i skärmen, tårar stiger i ögonen. Jag inser att om man inte har fått de grundläggande behoven som liten, så kommer det att springa ikapp dig, hugga ner dig.
Jag känner mig nedhuggen. Bristningsgränsen. Jag stirrar tills tårarna torkar ut, innan de ens fallit ner på mina kinder. Korkad och dum, alltid för naiv. Det är drömmarnas fel tänker jag. Att tro att drömmar och verklighet går hand i hand är patetiskt. Som en typisk amerikansk film, så naiv var jag. "If you only believe, you can do it".
Människor som uttalar sig på detta sätt har enligt mig har en smärre hjärnskada som bör avlägsnas snarast.

Det finns bara en person som förstår mig dagar som denna, men till och med hon verkar ostabilare än mig, så jag förblir tyst. Drar igen dragkedjan längs mina läppar och slänger iväg nyckeln.

Mina drömmar gör honom inte rättvis. Och framför allt inte mig själv. För jag är inte lika svag i verkligheten.
Jag stryker min hand över det våta, kalla fönstret. Drömmen. Jag springer i frustration, efter honom. Jag skriker och gråter hans namn. Skillnaden denna gång är att han stannar upp. Jag springer och slår mina armar runt honom och berättar vad som har hänt. Jag känner lukten, jag stryker mina fingrar över hans kalla kinder. Han ser på mig med sina stora ögon. Och ler.

Jag frågar om jag får stanna, desperat efter någon slags ömhet, trots att jag vet att det är fel. Han svarar ja och drar ut en madrass på sitt golv. Men inget är sig likt, lägenheten i Haga var inte han. Den var sunkig och luktade gammal mat. Jag såg ett par plagg som låg på det kalla golvet, jag var övertygad om att det var mina, trots att jag aldrig lämnat något plagg efter mig.

Han studerar mig, greppar tag i mina höftben och bara tittar på mig. Jag bryter ihop av vad som hänt, jag stänger av mobilen för att slippa ta itu med det hela. Jag slår mina armar runt honom och låtsas att det är helt oskyldigt.

Jag sover över, men mer än så var det inte. Kanske för att jag inte ens sov, kanske för att jag var för rädd. Rädd för vad som hänt och rädd för att bara släppa allt. Rädd för mig själv. Har det gått för långt om man inte litar på sig själv?

Drömmen fortsätter att förvränga verkligheten, min självbild och förstånd.

Jag vaknar, skriker efter mamma. Jag berättar första delen av drömmen som jag inte tog med här.
Jag ligger vaken och lyssnar på regnet, drar min hand över den kalla rutan. Varför förstör alltid mina drömmar för mig själv då jag lyckas bra i "verkligheten". Om detta nu är verkligheten, kanske lever jag i drömmar, och verkligheten förblir en dröm. "Är jag en sån?" Mitt inre och samvete körar - "Fan heller!"

Jag drar täcket över ansiktet och somnar om, för det var bara en dröm.

Hon gled igenom sensommarens mörka vägar, det var kväll och hon visste exakt var hon skulle. En väg som inte körts sedan den tiden, tiden som snart satte igång för ett år sedan. Ett år? Dagarna går och hon är fast i det förflutna än, det känns som om det var igår tänkte hon tyst.

Hon körde in i rondellen, och minns det gula huset ovanför vägen. En tom vägg. När snön låg platt i november så fanns en ljusstjärna placerade på den tomma väggens utsida.
Hon knyter sina fingrar hårdare runt ratten när hon svänger ner i villaområdet, hjärtat dunkar fortare och hon vet att målet inte är detsamma som sist, men nästan.
Lyktstolpen som förstörde alla lovord lyste upp den stillsamma natten. Och vägen nedanför blev allt tydligare, hon åker efter den, samma väg som hon själv vandrade på med svansen mellan benen den natten, med tårar rinnandes ner för de iskalla kinderna. Sentimental, alla känslor slår tillbaka likt en bomb och hon känner sig plötsligt som en pubertal fjortonåring vars hjärta krossats på nytt.

Hon stiger in, välbekanta ansikten möter henne med glädje, dem ser precis ut som de gjorde det förgångna året, men en person saknas. Allt är som då, som det skulle vara, fast hon mycket väl vet att den tiden aldrig går att fånga igen, om den ens var verklighet?

Hon följer deras röster ner till bottenvåningen. Trappen. Hon stannade på just det trappsteget där hon med smärta förnekade allt. Och tog steget. Det var dumt, men värt det. Värt precis allt just då.

Förstörd. Allt var en lögn inser hon nu. En enda lång tid av meningslöshet som förblir inristat på det lilla som finns kvar av att kalla hjärta. Hon skrattar och fantiserar vidare, det kunde aldrig ha slutat bra med oddsen emot sig och skrattet skar sig i natten. Ekade och försvann.