April 17.
Varmt vatten runt min kropp, minimala bubblor som spricker mot min våta hud. Jag lutar fram mitt huvud av utmattning och berusning. Mina tankar stiger mig själv upp åt huvudet och jag orkar inte detta grubbel mer. Grubbel som bara är uppbyggd av min egna patetiska osäkerhet, grundat på ingenting alls. Absolut ingenting…
Blott sex år gammal och jag minns det som igår, jag var kär i alla söta pojkar på hela förskolan, precis som alla andra tjejer. Varje dag var en lek, en oskyldig lek utan konsekvenser. Men fortfarande en svår lek om du var kär, eller bara var ute efter lite bekräftelse. För vem är inte det i ung ålder? Och barn försöker ständigt att komma på vem de är.
Jag var aldrig tjejen som var populär eller hatad, jag var något mitt emellan, bortglömd.
Jag minns så väl när alla pojkarna på förskolan gjorde stora blombuketter och gav till den sötaste tjejen på hela förskolan. Två tjejer fick precis alla, jag var en av dem som stod utan och funderade på vad jag hade gjort för fel, var jag inte ens lite söt? Mamma och pappa berättar ju ständigt för mig hur fin jag är, varför tycks ingen annan se det om det verkligen är sant?
Det fortsatte, två år senare blev jag kär, åtta år gammal. Den nya tuffa killen var allt jag såg, oskyldigt och sött. Han var min bästa vän men också den första som gav mig fjärilar i magen. Vi trivdes ihop tills skolans populäraste tjej tog över alla pojkars hjärtan, hon var bättre och snyggare än oss alla. Och hon bodde i samma trapphus som min vän, som jag då trodde var mitt livs kärlek. Jag minns hur lögner blev en del av vardagen, när vi skulle leka och han inte kunde. Jag gick hem med svansen mellan benen och upptäckte till min förskräckelse hur han var ute med henne och lekte utanför mitt fönster. Jag var en förkrossad åtta åring som precis fått smakat på verkligheten.
Människor du värdesätter allra mest kommer att såra dig, ibland även för ett utseende som anses vara mer fagert än ditt egna, eftersom godheten i en människa inte räknas alls längre.
Men det är inte bara dessa erfarenheter som har format mitt osäkra jag, glåpord om att jag var den fulaste personen någon sett i sitt liv satte självklart sina spår. Och att jag var för smal, vilket jag ständigt fick höra av mina ”tjejkompisar” i klassen. Jag var känslig och tog alltid åt mig av allt, jag dög inte åt någon och så skulle det förbli. Enda tills nu.
Jag rörde mina händer längs skummet, fortfarande med mitt huvud nedböjt i ett försök att gömma mitt omålade ansikte. Det är alldeles mörkt i badrummet och vattnet börjar sakta svalna trots det tjocka täcket av badskum på vattenytan. Värmeljusens skuggor dansar på väggen bredvid då jag känner två händer ta tag i mina, varma händer. Jag känner hur jag dras intill honom och märker att han tittar mig i ögonen, jag tittar tillbaka frågande och lite skamset. Och med de orden så kände jag mig inte lika värdelös längre, inte lika oönskad.
”Vackraste tjejen som finns ju.”
Och just i den sekunden så trodde jag på dig och log blygsamt tillbaka.
För jag vet att du aldrig skulle ljuga för mig.
Ego
Jag vet inte vad som har hänt, men plötsligt så ser jag framåt istället för bakåt, det är det enda jag fokuserar på numera, framtiden. Jag planerar i mitt huvud, jag planerar precis allt och jag blir lycklig. Lycklig över att allt kanske ordnar sig till slut, även om det är tungt just nu. Men varje gång jag känner att jag faller så finns det en stadig famn som tar emot mig, som inte ens besväras av att ta emot mig. Jag är inte van att behandlas så här, jag är van vid att människor som står mig nära vänder ryggen till när jag är på väg ner. Så är det jämt, men det finns ett ständigt undantag.
Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att hjälpa andra som tyckts behöva det, men där man aldrig får någonting tillbaka. Min energi är slut, hjärtat säger att det går men min hjärna skriker nej, jag kan inte ta hand om de som inte vill ha mig dygnet runt, bara den timmen då allt är svart, vänskapen blir våldtagen och smutsig av att bli behandlad så.
För det är för mycket med mig själv för att jag ska kunna orka sänkas ner då deras behov-klocka ringer, för jag får aldrig något tillbaka.
Utnyttja mig.
Men så har vi hon, hon med det bäcksvarta håret som alltid lyssnar på mig, hon som aldrig behövt men gjort det ändå.
Men det var också så vår relation började, hon behövde någon, jag fanns. Och nu finns hon där för mig så fort det är något. Den enda människan jag vågar lita på just nu, den enda som faktiskt verkar uppskatta mig förutom han med famnen. Den enda som lyssnar på varje ord jag har att säga.
Jag blir lycklig när jag tänker på dem, just nu, denna tidiga söndagsmorgon, för jag har alltid varit rädd för att ta hjälp, varit rädd för att vara svag. Men i deras närvaro är det helt okej, jag behöver inte längre låtsas vara en stadig klippa för att någon annan behöver det, vara någons klippa och inget mer.
Är det kanske så här äkta vänskap egentligen ska vara?
