Ett fängelse
Ett svalt rum med neddragna persienner, jag söker mig fram i den dystra lägenheten efter liv. Jag hör en svag röst och jag snubblar fram mot öppningen. Ett ljusare rum men trots det ett slags fängelse.
Ett fängelse där en själ sitter instängd i sin sjuka och åldrande kropp.
Jag sträcker ut en hand och lyssnar, jag bara lyssnar.
Bredvid sängen står ett foto i svart och vitt. Kanske hade han varit det, just den personen som lyser upp en hel värld med sitt leende. Han som fick tonårshjärtat att bulta ut ur bröstkorgen samtidigt som luften i lungorna sjönk ned och gjorde knäna svaga.
Precis allt på samma gång, kanske hade han varit just den personen för någon.
Jag får aldrig veta, men jag vet att en vacker dag kanske jag själv har ett fotografi på mitt sängbord. Ett foto på han jag aldrig kommer att glömma trots demens och sjukdom. Han som kan framkalla skakiga knän bara av att jag kastar blicken över det ödsliga fotografiet som har stått på exakt samma ställe i 30 år.
Skakiga knän även fast jag har studerat det så många gånger tidigare under natten, då saknaden har blivit för stor.
För pengar och materiella saker betyder ingenting för mig längre, det jag önskar och hoppas är att jag får vara med just honom livet ut och kunna titta honom i ögonen och känna mig lika löjligt kär som jag gjorde då. 19 år gammal.
Slutet på mitt liv, mer än fulländat. Bredvid varandra i varsinn gungstol på en veranda, hand i hand blickandes ut över naturen.
För då har jag fått dela ett helt liv med någon jag älskar, med min bästa vän, med min själsfrände.
Ett fängelse där en själ sitter instängd i sin sjuka och åldrande kropp.
Jag sträcker ut en hand och lyssnar, jag bara lyssnar.
Bredvid sängen står ett foto i svart och vitt. Kanske hade han varit det, just den personen som lyser upp en hel värld med sitt leende. Han som fick tonårshjärtat att bulta ut ur bröstkorgen samtidigt som luften i lungorna sjönk ned och gjorde knäna svaga.
Precis allt på samma gång, kanske hade han varit just den personen för någon.
Jag får aldrig veta, men jag vet att en vacker dag kanske jag själv har ett fotografi på mitt sängbord. Ett foto på han jag aldrig kommer att glömma trots demens och sjukdom. Han som kan framkalla skakiga knän bara av att jag kastar blicken över det ödsliga fotografiet som har stått på exakt samma ställe i 30 år.
Skakiga knän även fast jag har studerat det så många gånger tidigare under natten, då saknaden har blivit för stor.
För pengar och materiella saker betyder ingenting för mig längre, det jag önskar och hoppas är att jag får vara med just honom livet ut och kunna titta honom i ögonen och känna mig lika löjligt kär som jag gjorde då. 19 år gammal.
Slutet på mitt liv, mer än fulländat. Bredvid varandra i varsinn gungstol på en veranda, hand i hand blickandes ut över naturen.
För då har jag fått dela ett helt liv med någon jag älskar, med min bästa vän, med min själsfrände.
+
Det dunkar, den fysiska smärtan tog tag i min kropp och kastade mig åt sidan i den skiftande och pulserande musiken. Men det var inte bara ljusen, basen och röklukten. Det var även den där ständiga osäkerheten när personer kommer för nära, sånna som borde vara långt på avstånd.
Den psykiska smärtan blev dock värre, det vred om mer i magen, jag försöker att le men jag vet att jag aldrig kommer upp i hennes nivå. Det gör ont, så jag blundar och tänker på något annat. Försöker.
Min egen osäkerhet slaktar min själ och hjärta långsamt, dumma tankar. Alla ord, allt jag får höra. Vad ska jag egentligen tro på när jag inte ens tror på mig själv tillräckligt mycket för att kunna släppa allt. Tänka att jag är den enda, föralltid och jämt.
Men vardagen går lättare trots min skolångest, den som säger att jag inte borde vara glad. Den som säger att jag inte har något att fira, studenten. Ett år försent men ändå misslyckad. Varför ska människor fira mig för mitt misslyckande? Jag skäms ju.
Men jag har kärlek och underbara vänner, jag borde nöja mig. För livet går bra nu om jag bortser från min framtida karriär. Hellre kärlek från underbara vänner än ett bra jobb. För allt löser sig tillslut.
Inte för alla, men för mig. Det vet jag, för jag har bestämt mig för att vara bra nu.
Den psykiska smärtan blev dock värre, det vred om mer i magen, jag försöker att le men jag vet att jag aldrig kommer upp i hennes nivå. Det gör ont, så jag blundar och tänker på något annat. Försöker.
Min egen osäkerhet slaktar min själ och hjärta långsamt, dumma tankar. Alla ord, allt jag får höra. Vad ska jag egentligen tro på när jag inte ens tror på mig själv tillräckligt mycket för att kunna släppa allt. Tänka att jag är den enda, föralltid och jämt.
Men vardagen går lättare trots min skolångest, den som säger att jag inte borde vara glad. Den som säger att jag inte har något att fira, studenten. Ett år försent men ändå misslyckad. Varför ska människor fira mig för mitt misslyckande? Jag skäms ju.
Men jag har kärlek och underbara vänner, jag borde nöja mig. För livet går bra nu om jag bortser från min framtida karriär. Hellre kärlek från underbara vänner än ett bra jobb. För allt löser sig tillslut.
Inte för alla, men för mig. Det vet jag, för jag har bestämt mig för att vara bra nu.
