Den vita röken steg upp i luften mot gatlyktorna som lyste upp gatan. En välbekant gata. Men ikväll fanns det inga stjärnfall att förlita sig på. Och absolut inget som kan rädda mig från de val jag har gjort endast några veckor tidigare.
Jag ser mig själv ännu mer förstörd än tidigare. Det kommer antagligen att ta ett tag innan jag blir kapabel till att andas normalt igen, inte denna tunga och tvångsliknande rytm som mina lungor antar vid dessa tillfällen. Då jag inte håller för mer. 

Jag stirrar ner mot diket som gestaltas framför mina ögon genom den tunna röken. Men just nu känner jag mig som diket själv, ensam, daggig, kall och hopplös. Helt okapabel att förflytta mig dit jag önskar.
Det är mörkt och jag sätter mig i den varma bilen och känner mig säker. Jag är själv och på väg hem, det är då det ofattbara träffar mig likt en kanonkula i magen, jag biter ihop mina tänder och håller hårdare om ratten. Krampaktigt. Men ändå stiger det tårar i mina ögon. Jag försöker att koncentrera mig på något annat, men night after night spelas och texten får mig att fastna. Vägen blir blurrig, men jag ser fortfarande så pass mycket att jag kan köra. Jag viskar tyst att det gör ont, att det onda ska försvinna. Men jag tycks inte ens höra min egen röst.

Men det värsta är kanske att jag visste slutet på det hela, innan det ens hade börjat. 
Var det verkligen värt det?
Gamla minnen slår tillbaka i samband med mitt nederlag.
Jag ler och gratulerar mig själv ännu en gång åt ett misslyckande, grundat på mina egna val.