Jag hör trummorna, de slår fort. Likt mina snabba andetag.
Jag springer i gryningen, luften är kall och förvandlas till rök i mina lungor som jag sedan blåser ut. Jag glömmer allt som hänt, jag springer fortare och glömmer mer.
Himlen består av sprakande färger, rosenröd och vackert orange.

Jag fortsätter att springa genom morgondaggen som samlats i det nyvakna gräset. Barfota. Kallt, och jag glider.
Jag har aldrig varit så här osäker på något jag varit så säker på tidigare.
Men de stora höghusen iakttar mig, och den vackra himlen speglas i dess fönster bakom min rygg.
Vaktar mig.

Jag blir helt tom, alla problem blåses ut med den kalla luften ut ur min mun. Inga känslor. Bara ren och skär frihet.
Trummslagen slår fortare, pulsen slår fortare. Jag springer fortare och fortare. 
Jag stannar vid klippornas sluttning, havet har aldrig sett så här vackert ut. Det är kallt, men vackert. Precis som dig.

Måsarna lekte i den vackra gryningen, hur kan deras tjut plötsligt låta som en sång i mina öron? Hur kommer det sig att jag inte fryser trots alla kalla vindar från havet?
Allt är vackert, just i detta nu. Här skulle jag kunna stanna, för alltid.









En miljon på baken men ingenting att leva för...