Jag öppnar fönstret. Överkroppen hänger över fönsterbrädan ned mot buskarna. Det blåser och jag fryser i mina små siden sovkläder. Tanken slog mig att känslor sitter nog i magen eller hjärtat, kanske båda. Men när allt går snett så beskyller man hjärnan för det hela.

Jag reser mig upp och kollar upp mot himlen, den är äntligen mörk, nästan svart. Snart är den varma sommaren över. Jag kunde nästan känna lukten av hösten när den blåste rakt mot mitt varma ansikte med hjälp av vinden.

För när hösten väl är här, då är allting glömt tänkte jag tyst för mig själv. Allt som tidigare har inträffat under våren och sommaren. Och jag får tillåtelse att njuta av färgglada löv och mysiga nattpromenader i min ensamhet. För just nu sitter jag i skärvor. Mitt glasslott exploderade utan förvarning. Jag sitter stilla och samlar ihop bitarna, ett enormt pussel. Men så länge alla bitar går att finna så är ingenting omöjligt. Även om jag får leta i en evighet, det är värt det. Och jag plockar upp bit för bit...