Jag minns det som om det var igår, hur jag gled genom den iskalla vintern med dubbdäcken slirandes i vägbanan. Jag minns hur mörkret omringade mig likt skogen längs vägens kanter. Jag var påväg, men egentligen brydde jag mig inte om vart någonstans längre, för när man fått det man önskar sig mest så spelar ingenting längre någon roll, man kan dö lycklig.

Jag minns hur min puls dunkade mot min tinning, hur varm min kropp kändes trots all kyla. Jag funderade länge på om det var så här det känns att vara lycklig på riktigt. Om jag bara hade vetat just då, att min rosa bubbla uppbyggd av lycka skulle spricka så snart som den kommande natten. Då hade det kanske inte känts lika hopplöst och dramatiskt när verkligheten väl slog tillbaka likt en käftsmäll över mitt bleka ansikte, då det väl inträffade.

Men jag visste inget ännu, jag höjde volymen på bilsteroen och låten Hjärta från skivan röd ljöd ur högtalarna på hög volym. Lyckan var obeskrivlig. Stjärnorna på himlen kollade ner på mig genom bilrutan samtidigt som jag studerade alla snöflingor som så fint dansade runt i vinden framför mig. Det var en perfekt vinternatt. Och just därför kommer jag aldrig att glömma den, och varje gång jag lyssnar på skivan röd, så kommer jag ständigt påminnas om den tiden i vintras. Då jag var lycklig på riktigt.