Likt en torktumlare. Som om det var igår, blott 14 år. Åren har gått fort, snurriga år. Snart är jag tjugo.
Jag började sakta förstå hur luckan skulle öppnas i början av detta år, hur jag i farten skulle ta mig ut i verkligheten.
Ut ur torktumlaren, blöt och tossig. Men jag såg klarare, utan all såpa som irriterat mina ögon till dess rödaste ton alla dessa år.
Fortfarande vimmelkantig, men bevandrar rätt stig, inte alls lika krokig och svår. Eller var det såpan som fick stigen att se krokig ut?

Lukten, lukten som kastar mig tillbaka i tiden. 
Bilderna, bilderna som inte ens finns kvar. Det känns som ett annat liv, kommer jag förevigt längta tillbaka? Längta tillbaka likt äldre längtar tillbaka till sin tonår. Kommer jag bli som de?
För många frågor, för lite svar.

Hjärtat dunkar än, varför klamra sig fast vid det förflutna när nuet inte kunde bli bättre.
Kanske för att det förflutna är en slags säkerhet, du vet hur allt slutade, hur allt blev.
Nuet och framtiden är oviss, och medför osäkerhet. 
Men det tänker jag torka bort, torka bort som regn på min ruta. 
För jag är lycklig.