Oktober
Två veckor sedan jag senast skrev...
Orden finns där, tankarna, men viljan att pressa mina fingertoppar mot tangenternas svala yta har försvunnit. Jag vill uttrycka mig, men mina ord sviktar, skrivandet är det enda som får fram något slags bevis på min mänsklighet. På mina känslor...
Jag stirrar på min spegelbild. Om jag inte tittar allt för noga så ser jag nog relativt vanlig ut. Jag drar tveksamt i en av mina korkskruvar. Håller den? Kommer jag att hålla?
Allt känns fel. De svarta fransarna, den ljusa hyn, hårfärgen som börjar släppa. Mina former. Oangenäma.
De svarta ringarna under mina ögon tycks har blivit permanenta efter alla dessa år av sömnlöshet, jag drar fingrarna längs ansiktet och försöker sudda ut mig själv. Självföraktet växer likt lövhögarna längs de blöta vägarna. Och jag önskar att hon i spegeln kunde hålla sig innanför ramarna. Bakom glaset. Och att jag själv var någon annan. Någon mycket bättre. Någon som förtjänar chanserna.
Att fortsätta intala sig själv att morgondagen skall bli bättre är för mig rutin. Att varje kväll hoppas att viljan kommer tillbaka medan du sover är det enda hopp jag har kvar, ett falsk sådant.
Om du tvivlar på om ditt eget samvete är äkta är det garanterat falsk, en påhittad mur av falskhet som omringar dig. Och du har insett att de få saker som faktiskt betyder något alls för dig, gör du dig inte ens förtjänat av. För bra för mig.
Snurrar, snurrar. Jag håller blicken rakt upp. Stjärnorna. Jag blir yr, fortsätter att snurra. Tillslut landar min kropp i den mjuka snöhögen under mig, flingor blåser upp av trycket. De lägger sig på min kalla, bleka hud under ögonen. Men min blick släpper inte den stora, svarta himlen. Jag är helt tagen. Jag känner hur någon drar upp mig ur snön. Rund under fötterna. Jag låter mig dras upp på benen. Röster som säger till mig att sluta lägga mig i varje driva. Jag behövde svalkas. Men ingen förstod, inte ens jag.
Snurra mig.
Orden finns där, tankarna, men viljan att pressa mina fingertoppar mot tangenternas svala yta har försvunnit. Jag vill uttrycka mig, men mina ord sviktar, skrivandet är det enda som får fram något slags bevis på min mänsklighet. På mina känslor...
Jag stirrar på min spegelbild. Om jag inte tittar allt för noga så ser jag nog relativt vanlig ut. Jag drar tveksamt i en av mina korkskruvar. Håller den? Kommer jag att hålla?
Allt känns fel. De svarta fransarna, den ljusa hyn, hårfärgen som börjar släppa. Mina former. Oangenäma.
De svarta ringarna under mina ögon tycks har blivit permanenta efter alla dessa år av sömnlöshet, jag drar fingrarna längs ansiktet och försöker sudda ut mig själv. Självföraktet växer likt lövhögarna längs de blöta vägarna. Och jag önskar att hon i spegeln kunde hålla sig innanför ramarna. Bakom glaset. Och att jag själv var någon annan. Någon mycket bättre. Någon som förtjänar chanserna.
Att fortsätta intala sig själv att morgondagen skall bli bättre är för mig rutin. Att varje kväll hoppas att viljan kommer tillbaka medan du sover är det enda hopp jag har kvar, ett falsk sådant.
Om du tvivlar på om ditt eget samvete är äkta är det garanterat falsk, en påhittad mur av falskhet som omringar dig. Och du har insett att de få saker som faktiskt betyder något alls för dig, gör du dig inte ens förtjänat av. För bra för mig.
Snurrar, snurrar. Jag håller blicken rakt upp. Stjärnorna. Jag blir yr, fortsätter att snurra. Tillslut landar min kropp i den mjuka snöhögen under mig, flingor blåser upp av trycket. De lägger sig på min kalla, bleka hud under ögonen. Men min blick släpper inte den stora, svarta himlen. Jag är helt tagen. Jag känner hur någon drar upp mig ur snön. Rund under fötterna. Jag låter mig dras upp på benen. Röster som säger till mig att sluta lägga mig i varje driva. Jag behövde svalkas. Men ingen förstod, inte ens jag.
Snurra mig.
Kommentarer
Trackback
