Hon gled igenom sensommarens mörka vägar, det var kväll och hon visste exakt var hon skulle. En väg som inte körts sedan den tiden, tiden som snart satte igång för ett år sedan. Ett år? Dagarna går och hon är fast i det förflutna än, det känns som om det var igår tänkte hon tyst.

Hon körde in i rondellen, och minns det gula huset ovanför vägen. En tom vägg. När snön låg platt i november så fanns en ljusstjärna placerade på den tomma väggens utsida.
Hon knyter sina fingrar hårdare runt ratten när hon svänger ner i villaområdet, hjärtat dunkar fortare och hon vet att målet inte är detsamma som sist, men nästan.
Lyktstolpen som förstörde alla lovord lyste upp den stillsamma natten. Och vägen nedanför blev allt tydligare, hon åker efter den, samma väg som hon själv vandrade på med svansen mellan benen den natten, med tårar rinnandes ner för de iskalla kinderna. Sentimental, alla känslor slår tillbaka likt en bomb och hon känner sig plötsligt som en pubertal fjortonåring vars hjärta krossats på nytt.

Hon stiger in, välbekanta ansikten möter henne med glädje, dem ser precis ut som de gjorde det förgångna året, men en person saknas. Allt är som då, som det skulle vara, fast hon mycket väl vet att den tiden aldrig går att fånga igen, om den ens var verklighet?

Hon följer deras röster ner till bottenvåningen. Trappen. Hon stannade på just det trappsteget där hon med smärta förnekade allt. Och tog steget. Det var dumt, men värt det. Värt precis allt just då.

Förstörd. Allt var en lögn inser hon nu. En enda lång tid av meningslöshet som förblir inristat på det lilla som finns kvar av att kalla hjärta. Hon skrattar och fantiserar vidare, det kunde aldrig ha slutat bra med oddsen emot sig och skrattet skar sig i natten. Ekade och försvann.