Jag kvävs.
Föreställ dig att du har all syre i världen, den mest oförorenade och tillfredställande luften.
Du andas och känner dig friskare med varje andetag.
Trots det så kvävs jag.
Allt är bra, allt borde vara bra i alla fall, jag försöker att andas den friska luften. Men min bröstkorg rör sig inte upp och ner som den ska efter varje andetag.
Det är något fel, något är riktigt jävla fel.
Jag är fel.

Om ändå orden kunde räcka till, om jag kunde sluta upp med att gräva min egen grav. Ja, då hade jag kanske fungerat normalt. Jag vill fungera, men det går inte. Att ta mig upp ur sängen har blivit en utmaning, hur ska jag då klara av skolan? Och allt därtill.
Hur ska jag klara av att ge dig vad du förtjänar, när jag inte ens håller ihop trots dina armar runt om min taniga kropp.

Jag drömmer oftare, mer våldsbenäget än tidigare. Skrik och gråt. Kallsvetten.
Men nu är jag inte själv. Jag måste dela med mig av mitt mörker, helt ofrivilligt.
Jag skäms, jag känner mig patetisk.
Så jag tar till verklighetsflykter, mitt liv är fyllt av dem nu.
Serier.
Det enda som tycks betyda något.

Om nätterna lever jag i en mardröm. Verkligheten sviker med alla dessa ångestfyllda sjukhusbesök och prestationsångest när det gäller skolan.
Jag vill leva själv, stänga in mig. Bara lyssna på tystnaden och höra en gammal klocka ticka.
Det är nog det jag önskar mig mest, det jag inte kan få. Som vanligt.
Tystnaden. Tystnad och att jag var stabil. Att jag mår helt okej, inte en trasig och söndersliten själ utan någon vilja att klara av något alls längre.
Jag driver.
Jag finns.
Jag lever, fast på luft som inte räcker till.
Konstgjord luft.

Jag är en sån som hellre lever lycklig på en lögn, istället för att bli sårad av sanningen, du vet.