Han håller om mig hårdare och jag sluddrar om och om igen att jag inte förstår vad jag gör fel. Jag har vetat tidigare att jag är en dålig vän. Dina hemska ord och senast var det till och med ett slag. Trots att allt jag gör är att försöka finnas, duga och räcka till. Hjälpa dig när din värld faller samman gång på gång, trots att jag knappt kan ta hand om mig själv.

Vi går ner mot stranden och klockan börjar att bli morgon. Gula solglasögon för att dölja mina röda ögon. Men tårarna som aldrig slutar att rinna ned för mina kinder blottar de förvirrade känslorna.

Jag sitter i sanden, jag ser solen gå upp och det är vackert.
Det är varmt. Men jag har aldrig känt mig så kall och ensam. Han lägger armen om mig och jag gråter på honom, han förstår heller ingenting.
Han åker hem och någon är hemma i lägenheten, hon kommer fram och kramar mig och jag berättar precis allt som har hänt. Och alla gånger förut, orden som slagit ner mig gång på gång.
Jag ser hur hon tittar skeptiskt på mig och antyder att ingen förtjänar att bli behandlad som jag blivit, hon ser orolig och fundersam ut. Kanske fundersam över vad jag egentligen ser hos en sådan vän.

Jag väntar vid fönstret och jag ser han cykla mot min dörr, han som cyklat utan luft i däcket för att trösta. Han som alltid gör allt för mig även om jag inte förtjänar något av det.
Jag går ut och kastar mig i hans armar och bryter ihop totalt. Min telefon lyste till av ett meddelande. Av hon som alltid önskat att just det här skulle hända.

Texten på skärmen är fyllt av hat, hat från någon som inte har planerat något annat än att just det, hata mig.
Hur kom hon in i bilden? Jag ligger redan ned, behöver jag förnedras till den grad att jag verkligen inte orkar existera mer. Just då ville jag inget annat än att försvinna så grattis till vinsten.
Men texten är inte värd att ens tänka på, dyrbar tid.Men alkoholen och sorgen för det som gått förlorat tar över och jag sjunker ner i mig själv.

Alla minnen är raderade, allt är förstört den här gången.
Men det kommer aldrig att röra henne i ryggen.
Hemligheterna kommer aldrig att nå dagsljuset från mitt håll, även om inget förväntas tillbaka från det andra. För tiden som vänner var ändå vår tid, och allt jag vet om dig kommer för evigt att stanna där, i det förflutna.
Jag ville sluta hata, jag är för gammal, jag förlåter allt mer människor numera för jag är äldre nu. Jag vill älska och vara lycklig.
Livet är för kort för att vara otrevlig.

Men deras ord väger tyngre, de starka. Starka individer som aldrig skulle slå mig, som inte ens skulle tänka tanken. För någon som är stark behandlar sina medmänniskor annorlunda.
Ingen destruktivitet.

Ingen tycks förstå vad jag gjorde fel. Kanske får jag aldrig veta, men livet har just börjat och det insåg jag i min soluppgång.
Jag andas igen och det gör jag bättre utan dig i mitt liv.