Ännu en kväll, kvällar på rad denna gång, kanske dagar.

Jag flydde från mig själv igen, en liten semester på några dagar, tog ett språng från mitt medvetande, från min förkylning, från allt. 

Sjuk och ute på ärenden så hamnade jag där ändå, ingen ork på grund utav all feber, ingen vilja, ingenting. Men ingenting skruvar så lätt upp en kork och tömmer ut sitt skvalpande vansinne i min lilla kropp.

Härjad, påsar under ögonen, nya bekantskaper och nu skulle jag kliva på igen, sjukare än någonsin och ett hjärta som bönade och bad efter känslor, efter verkligheten.
Jag stängde av och sprätte upp en till cider.

Nu när jag ser tillbaka på just den kvällen så är jag nästan glad att det hände, även fast jag skakar häftigt med kroppen av återblicken, ångesten kryper upp längs min rygg och greppar tag i mitt hjärta tills tårar pressas fram ur mina ögon. För vad minns jag egentligen?

Jag tappade mig själv redan klockan tio den kvällen, sedan var allt som definierar - mig, helt borta.
Någon annan tog över min kropp och lämnade mig kvar med de vidrigaste av konsekvenserna.
För när jag väl började att vakna till liv i min egna kropp igen så såg jag bara hur hela mitt liv hade rasat ihop framför mina ögon.

Jag grät och jag vet än idag att jag aldrig kommer att kunna förlåta mig själv för just detta, och att jag aldrig mått så illa av en människas handlingar tidigare, mina egna handlingar. Min kropp fanns kvar trots att det kändes som om den redan hade lagt av, lagt av utav chocken att se all denna förödelse, lagt av för att den insett att det här tar jag mig aldrig ur levande.

Jag tog tag i min kropp och höll mig på något vis kvar på benen medan jag letade upp kontakten i min telefonbok, händerna skakade så häftigt att jag kom åt fel namn mer än en gång. 

Jag äcklades av mig själv. 
Även om detta aldrig hade inträffat, hela kvällen, och om jag inte hade druckit och fått i mig det jag fick i mig så måste jag stå för det här och ingenting kan skyllas på alkohol, ingenting kan skyllas på någon annan. 
Så jag valde att vara ärlig, även fast andra kanske hade hoppats på att sanningen aldrig skulle komma fram och förblivit tysta. Men jag kan inte leva med att vara oärlig och sådan har jag aldrig varit heller.

Jag vill se det som så - att om jag inte hade varit ärlig, stått för mina handlingar, även fast jag visste att jag inte skulle kunna leva vidare med konsekvenserna, trots det så talade jag sanning. Om jag inte hade gjort det så hade jag bevisat att jag inte bryr mig alls. Och tro mig nu, jag bryr mig så satans mycket.

Jag kommer förevigt att minnas detta som det värsta alkohol har orsakat mig och andra, jag har aldrig känt mig så tom på känslor som jag gjorde den morgonen, för jag var så övertygad om att jag skulle dö idag, hur det än slutade så skulle jag inte finnas längre.
Och då har jag känt smärta allt för många gånger tidigare i mitt liv och ändå aldrig upplevt den här tomheten.

Men jag ångrar det inte, även fast jag samtidigt gör det med hela mitt hjärta, men om inte den här kvällen hade inträffat så hade allt bara blivit värre nästa gång jag sprätt en öl.

Med den här texten vill jag framföra att alkohol tar död på själen, sårar människor och suddar ut den man egentligen är, jag tänker aldrig i mitt liv riskera det jag riskerade den natten igen.
Jag vill aldrig känna mig död på insidan igen.
Och jag vill aldrig göra någon annan besviken eller tappa kontrollen som jag gjorde då, som att någon annan lånade min kropp.




- Både du och jag förtjänar att aldrig någonsin må som vi gjorde den morgonen igen...