När man äntligen kan se

När mörkret faller och vardagen är mer turbulent än vanligt, så blir även drömmarna värre.
Det är inte rättvist.
Jag vaknar kallsvettig med tårfyllda ögon och bryter ihop, jag vägrar att sova igen och slår mina knytna nävar i cementväggen bakom sängen. Jag är rädd för att sova, jag är rädd för att leva. Jag kan inte spela efter reglerna längre. Allt blir fel, jag vrider mig under täcket och lyssnar på regnet. Tänker. Men jag driver endast mig själv till vansinne.

Jag stiger på bussen, det är tidigt på morgonen och håret står åt alla håll. Förvirrat lyckas jag att hitta en plats att sitta på. Jag slänger in väskan mot fönsterplatsen, då jag plötsligt får syn på någon mycket välbekant, mitt ansikte förvrids av skräcken som sprids i kroppen och jag sätter mig ner. Hjärtklappning. Jag håller mina kallsvettiga och skakiga händer under hakan, det enda jag tänka är att snart stannar bussen.
Jag går ut på den främre delen, men innan jag kliver av så kastar jag blicken längst bak i bussen. Klumpen i magen krympte och jag insåg att jag hade tagit fel person.

Jag är rädd för allt. Rädd för bussen. Jag är rädd för att säga vad jag känner. Jag är rädd för att bli helt ensam.
Om det ändå gick att ruska om sig själv, skrika att jag inte har något att förlora.
Men jag är inte redo. Mentalt handikappad. Och snart är tiden slut, ska det verkligen behöva ta mig hela livet att ens fungera normalt? Och sen då?

Allt jag tar i går sönder, så jag är glad att du håller dig undan...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0