Jupiter
Sakta men säkert spolar jag tillbaka filmen, jag gör det igen, och igen.
Att spela filmer fram och tillbaka i mitt huvud är ett stort intresse. Trots att det ibland borde räknas som en smärtsam tortyr.
Jobbiga minnen, ångestfyllda, om igen.
Men det finns några underbara. Men nog vet vi att paradiset inte uppenbarar sig utan smärta.
Jag minns hur det gick upp och ner, hit och dit.
Sommarluften lamslog min verklighetsuppfattning tillsammans med berusningsdryckerna jag förtärt samma kväll.
En perfekt sommarnatt, jag levde drömmen. Massor av skrattande vänner runt om mig, påväg mot staden.
Tänk om jag hade vetat då? Tänk om jag hade kunnat se mig själv nu, just i det ögonblicket?
Framtiden innefattar massvis av överraskningar, och om jag hade vetat så hade det inte varit lika spännande, inte lika ärligt. Inte lika rakt och känslofyllt.
För jag var ärlig, trots mitt förflutna. Jag gav allt, trots att jag visste att det skulle bli som tidigare gånger, jag var sårbar, vettskrämd. Och otroligt rädd för att begå ett misstag. Igen.
Allt var ett misstag tills kvällen jag gav upp, två månader senare.
Jag osade nederlag. Jag kunde känna vibrationerna i luften.
Händerna på ratten, mina tankar sprudlade omkring av osäkerhet.
Jag fortsätter att köra, jag funderar på kvällen, blickarna jag fick, spänningen i luften runt om oss. Något var inte som förut, något hade förändrats.
Mina tankar tog ett steg längre och jag bestämde mig för att kasta in handduken innan jag träffas av ännu ett slag.
Jag vill inte bli slagen mer. Trots att det redan då var försent, och det visste jag, men som vanligt försökte jag att lura mig själv. Lura mig själv att jag inte har några känslor, lura mig själv att jag är en mänsklig sten som inte kan bli sårad. Lura mig själv att min själ är odödlig och osårbar.
Nycklarna i låset, tankarna spinner fortare och fortare.
Framför skärmen, jag minns hur jag berättade för henne att jag inte orkar mer, något är fel, och jag ger upp.
Hon håller med. Det är inte första gången jag delar med mig av vad som hänt den sommaren, de senaste två månaderna.
Att spela filmer fram och tillbaka i mitt huvud är ett stort intresse. Trots att det ibland borde räknas som en smärtsam tortyr.
Jobbiga minnen, ångestfyllda, om igen.
Men det finns några underbara. Men nog vet vi att paradiset inte uppenbarar sig utan smärta.
Jag minns hur det gick upp och ner, hit och dit.
Sommarluften lamslog min verklighetsuppfattning tillsammans med berusningsdryckerna jag förtärt samma kväll.
En perfekt sommarnatt, jag levde drömmen. Massor av skrattande vänner runt om mig, påväg mot staden.
Tänk om jag hade vetat då? Tänk om jag hade kunnat se mig själv nu, just i det ögonblicket?
Framtiden innefattar massvis av överraskningar, och om jag hade vetat så hade det inte varit lika spännande, inte lika ärligt. Inte lika rakt och känslofyllt.
För jag var ärlig, trots mitt förflutna. Jag gav allt, trots att jag visste att det skulle bli som tidigare gånger, jag var sårbar, vettskrämd. Och otroligt rädd för att begå ett misstag. Igen.
Allt var ett misstag tills kvällen jag gav upp, två månader senare.
Jag osade nederlag. Jag kunde känna vibrationerna i luften.
Händerna på ratten, mina tankar sprudlade omkring av osäkerhet.
Jag fortsätter att köra, jag funderar på kvällen, blickarna jag fick, spänningen i luften runt om oss. Något var inte som förut, något hade förändrats.
Mina tankar tog ett steg längre och jag bestämde mig för att kasta in handduken innan jag träffas av ännu ett slag.
Jag vill inte bli slagen mer. Trots att det redan då var försent, och det visste jag, men som vanligt försökte jag att lura mig själv. Lura mig själv att jag inte har några känslor, lura mig själv att jag är en mänsklig sten som inte kan bli sårad. Lura mig själv att min själ är odödlig och osårbar.
Nycklarna i låset, tankarna spinner fortare och fortare.
Framför skärmen, jag minns hur jag berättade för henne att jag inte orkar mer, något är fel, och jag ger upp.
Hon håller med. Det är inte första gången jag delar med mig av vad som hänt den sommaren, de senaste två månaderna.
Telefonen lyser och min uppmärksamhet flyttas från datorskrämen.
Mitt hjärta knockade mig, jag läste igen.
Vågar jag tro?
Jag frågar vad hon tror, båda lika förstummade.
Telefonen lyser igen, och igen.
Med varje svar växte hoppet lite till, och lite till.
Ända tills..
- Jag tycker om dig asmycket, jag vill ha dig, bli min..?
Hur kunde detta hända någon som mig, jag förstod inte. Jag, som aldrig varit bra nog, hon som man sagt "du är inte den typ av tjej man blir kär i" till.
Hon som fått laga allt som krossats gång på gång, helt ensam.
Att krossas hårt mot hård och kall mark blev vad som förväntades sedan långt tillbaka, att förvänta sig att bli krossad.
Att förvänta sig något dylikt utan att se hur fel det verkligen är, det är det som skrämmer mig mest.
Jag levde destruktivt, helst i yngre år. Men även på vissa andra plan, fortfarande, som detta. Jag förtjänar inget annat än att slås i tusentals bitar.
Jag hade fel, jag förtjänar inte det. Ingen gör det.
Och hur kommer det sig att de två personerna jag älskar mest i hela världen, är de jag inte ens kände för exakt ett år sedan.
Ett liv utan er två nu, vore inte ett liv. Och jag förstår inte hur jag klarat mig hittills utan er.
Jag önskar att jag hade funnit er lite tidigare, jag hade behövt det.
Ni vet vilka ni är...
Mitt hjärta knockade mig, jag läste igen.
Vågar jag tro?
Jag frågar vad hon tror, båda lika förstummade.
Telefonen lyser igen, och igen.
Med varje svar växte hoppet lite till, och lite till.
Ända tills..
- Jag tycker om dig asmycket, jag vill ha dig, bli min..?
Allt hopp var som bortblåst endast fem minuter innan jag beskådat orden, orden som lyste upp mitt mörker, jag som var så nära på att ge upp.
Hur kunde detta hända någon som mig, jag förstod inte. Jag, som aldrig varit bra nog, hon som man sagt "du är inte den typ av tjej man blir kär i" till.
Hon som fått laga allt som krossats gång på gång, helt ensam.
Att krossas hårt mot hård och kall mark blev vad som förväntades sedan långt tillbaka, att förvänta sig att bli krossad.
Att förvänta sig något dylikt utan att se hur fel det verkligen är, det är det som skrämmer mig mest.
Jag levde destruktivt, helst i yngre år. Men även på vissa andra plan, fortfarande, som detta. Jag förtjänar inget annat än att slås i tusentals bitar.
Jag hade fel, jag förtjänar inte det. Ingen gör det.
Och hur kommer det sig att de två personerna jag älskar mest i hela världen, är de jag inte ens kände för exakt ett år sedan.
Ett liv utan er två nu, vore inte ett liv. Och jag förstår inte hur jag klarat mig hittills utan er.
Jag önskar att jag hade funnit er lite tidigare, jag hade behövt det.
Ni vet vilka ni är...
Tiden
Bilderna som jag aldrig sett tidigare, bilderna som fick en svart natt att återuppliva gamla minnen, verklighetsuppfattningar som nu inte ser likadana ut som just då.
Jag skrattar i allt mitt mörker, när jag trodde att det var som mest osannolikt att det skulle ske.
En gammal vän som känner mig bättre än jag själv, någon som alltid funnits vid varje steg, och uppskattat varenda ett av dem. Uppskattat min existens mer än någon annan i min närhet.
Bilderna, minnena.
Jag minns hur allt kändes 1000 gånger värre för fem år sedan, alla känslor sprängde likt raketer i en tom replokal i dess ensliga eko. Så många känslor, så får ord.
Tuff på utsidan, jag brydde mig inte om något eller någon. Jag rakade av mitt hår, jag klädde mig som socialfall på väg mot undergång. Och trots det så fanns du alltid där, vilket nu är helt ofattbart med tanke på den trasiga utstyrseln jag bar på då.
Alla gånger jag flytt med dig, alla gånger du flytt ifrån mig och lämnat mig ensam i en sämre värld. Alla gånger jag trott att jag aldrig skulle få se dig igen. Och alla destruktiva val utifrån det faktumet.
Alla minnen vi faktiskt delar, alla ord som aldrig rann ut mellan mina torra och stumma läppar.
Alla missförstånd det förflutna skänkt oss.
Du kom försent.
Trots det så står vi här, efter många år, fortfarande med ett förhållande som väldigt få människor får uppleva i sitt liv, ärligt och rakt. Vi båda vet det.
En vän som alltid kommer att vara något jävligt speciellt. Sån är du, alltid varit.
Det finns nog en mening med att saker blev som de blev ändå
Jag skrattar i allt mitt mörker, när jag trodde att det var som mest osannolikt att det skulle ske.
En gammal vän som känner mig bättre än jag själv, någon som alltid funnits vid varje steg, och uppskattat varenda ett av dem. Uppskattat min existens mer än någon annan i min närhet.
Bilderna, minnena.
Jag minns hur allt kändes 1000 gånger värre för fem år sedan, alla känslor sprängde likt raketer i en tom replokal i dess ensliga eko. Så många känslor, så får ord.
Tuff på utsidan, jag brydde mig inte om något eller någon. Jag rakade av mitt hår, jag klädde mig som socialfall på väg mot undergång. Och trots det så fanns du alltid där, vilket nu är helt ofattbart med tanke på den trasiga utstyrseln jag bar på då.
Alla gånger jag flytt med dig, alla gånger du flytt ifrån mig och lämnat mig ensam i en sämre värld. Alla gånger jag trott att jag aldrig skulle få se dig igen. Och alla destruktiva val utifrån det faktumet.
Alla minnen vi faktiskt delar, alla ord som aldrig rann ut mellan mina torra och stumma läppar.
Alla missförstånd det förflutna skänkt oss.
Du kom försent.
Jag minns fortfarande hur jag flydde mitt i natten, helt spontant. För din skull. En annan stad, en vardag. Allt var upp och ned men du var bestående.
Rosa ljus, moln och fåglar över en sjö. Det var kanske lite för bra för att vara verklighet mellan oss.
Och ibland var det värre än skärselden själv, alla smärta. Alla minnen som flyger över näthinnan likt ett grått spöke.
Du vet, det spöar skiten ur mitt undermedvetna gång på gång i drömmarnas land.
Rosa ljus, moln och fåglar över en sjö. Det var kanske lite för bra för att vara verklighet mellan oss.
Och ibland var det värre än skärselden själv, alla smärta. Alla minnen som flyger över näthinnan likt ett grått spöke.
Du vet, det spöar skiten ur mitt undermedvetna gång på gång i drömmarnas land.
Trots det så står vi här, efter många år, fortfarande med ett förhållande som väldigt få människor får uppleva i sitt liv, ärligt och rakt. Vi båda vet det.
En vän som alltid kommer att vara något jävligt speciellt. Sån är du, alltid varit.
Det finns nog en mening med att saker blev som de blev ändå
Skisser för sommaren
Det känns precis som då jag befann mig på lågstadiet. Ensam och rädd. Mobbad.
Du vet känslan som fanns på den tiden? Du insåg att andra barn i din omgivning faktiskt avskydde din närvaro och tog avstånd från dig, du försökte ändra på dig trots att det var en omöjlighet.
Att anpassa sig efter den så kallade normen.
För alla barn vill vara precis som alla andra barn?
Men nu är jag inte längre ett barn, jag är inte ens en tonåring längre. Och trots det så känner jag mig som ett barn igen, utfryst.
Det värsta är inte att bli ignorerad, det är att på efterhand få bevittna deras bloggar, fylld av bilder där det står "tjejerna i år tre".
Jag ställer mig själv frågan om jag nyligen har försetts med en ny egenskap. Egenskapen som gör mig kapabel till att odla fram en penis mellan mina egna ben, utan att själv ha upptäckt det. Men så är inte fallet, såklart.
Jag var bara inte välkommen.
Du vet känslan som fanns på den tiden? Du insåg att andra barn i din omgivning faktiskt avskydde din närvaro och tog avstånd från dig, du försökte ändra på dig trots att det var en omöjlighet.
Att anpassa sig efter den så kallade normen.
För alla barn vill vara precis som alla andra barn?
Men nu är jag inte längre ett barn, jag är inte ens en tonåring längre. Och trots det så känner jag mig som ett barn igen, utfryst.
Det värsta är inte att bli ignorerad, det är att på efterhand få bevittna deras bloggar, fylld av bilder där det står "tjejerna i år tre".
Jag ställer mig själv frågan om jag nyligen har försetts med en ny egenskap. Egenskapen som gör mig kapabel till att odla fram en penis mellan mina egna ben, utan att själv ha upptäckt det. Men så är inte fallet, såklart.
Jag var bara inte välkommen.
Det finns ytterst få gånger man känner sig lika ynklig och värdelös. Och som alla andra situationer likt denna så får du gladeligen höra att det är självförvållat, det är du som har orsakat den här situationen åt dig själv.
"Som du bäddar får du ligga, idiot."
Precis som i yngre dagarså låser jag in alla känslor, jag låser in precis allt och låtsas som ingenting.
Jag låtsas som att jag är superman, som vanligt.
Stark och utan några känslor alls.
För du vet väl att det är så du överlever din grådassiga vardag?
Det är så här jag fungerar, förutom inför henne.
Hon är nog den enda personen som någonsin har förstått mig fullt ut på alla plan, den enda tröst jag har.
Men hon är också den bästa tröst jag har.
Och jag vet att vi alltid kommer att stå sida vid sida mot världen tillsammans, även när himlen störtar ned över våra kroppar.
Och det skulle jag aldrig byta ut mot något annat någonsin.
"Som du bäddar får du ligga, idiot."
Precis som i yngre dagarså låser jag in alla känslor, jag låser in precis allt och låtsas som ingenting.
Jag låtsas som att jag är superman, som vanligt.
Stark och utan några känslor alls.
För du vet väl att det är så du överlever din grådassiga vardag?
Det är så här jag fungerar, förutom inför henne.
Hon är nog den enda personen som någonsin har förstått mig fullt ut på alla plan, den enda tröst jag har.
Men hon är också den bästa tröst jag har.
Och jag vet att vi alltid kommer att stå sida vid sida mot världen tillsammans, även när himlen störtar ned över våra kroppar.
Och det skulle jag aldrig byta ut mot något annat någonsin.
