Tiden
Bilderna som jag aldrig sett tidigare, bilderna som fick en svart natt att återuppliva gamla minnen, verklighetsuppfattningar som nu inte ser likadana ut som just då.
Jag skrattar i allt mitt mörker, när jag trodde att det var som mest osannolikt att det skulle ske.
En gammal vän som känner mig bättre än jag själv, någon som alltid funnits vid varje steg, och uppskattat varenda ett av dem. Uppskattat min existens mer än någon annan i min närhet.
Bilderna, minnena.
Jag minns hur allt kändes 1000 gånger värre för fem år sedan, alla känslor sprängde likt raketer i en tom replokal i dess ensliga eko. Så många känslor, så får ord.
Tuff på utsidan, jag brydde mig inte om något eller någon. Jag rakade av mitt hår, jag klädde mig som socialfall på väg mot undergång. Och trots det så fanns du alltid där, vilket nu är helt ofattbart med tanke på den trasiga utstyrseln jag bar på då.
Alla gånger jag flytt med dig, alla gånger du flytt ifrån mig och lämnat mig ensam i en sämre värld. Alla gånger jag trott att jag aldrig skulle få se dig igen. Och alla destruktiva val utifrån det faktumet.
Alla minnen vi faktiskt delar, alla ord som aldrig rann ut mellan mina torra och stumma läppar.
Alla missförstånd det förflutna skänkt oss.
Du kom försent.
Trots det så står vi här, efter många år, fortfarande med ett förhållande som väldigt få människor får uppleva i sitt liv, ärligt och rakt. Vi båda vet det.
En vän som alltid kommer att vara något jävligt speciellt. Sån är du, alltid varit.
Det finns nog en mening med att saker blev som de blev ändå
Jag skrattar i allt mitt mörker, när jag trodde att det var som mest osannolikt att det skulle ske.
En gammal vän som känner mig bättre än jag själv, någon som alltid funnits vid varje steg, och uppskattat varenda ett av dem. Uppskattat min existens mer än någon annan i min närhet.
Bilderna, minnena.
Jag minns hur allt kändes 1000 gånger värre för fem år sedan, alla känslor sprängde likt raketer i en tom replokal i dess ensliga eko. Så många känslor, så får ord.
Tuff på utsidan, jag brydde mig inte om något eller någon. Jag rakade av mitt hår, jag klädde mig som socialfall på väg mot undergång. Och trots det så fanns du alltid där, vilket nu är helt ofattbart med tanke på den trasiga utstyrseln jag bar på då.
Alla gånger jag flytt med dig, alla gånger du flytt ifrån mig och lämnat mig ensam i en sämre värld. Alla gånger jag trott att jag aldrig skulle få se dig igen. Och alla destruktiva val utifrån det faktumet.
Alla minnen vi faktiskt delar, alla ord som aldrig rann ut mellan mina torra och stumma läppar.
Alla missförstånd det förflutna skänkt oss.
Du kom försent.
Jag minns fortfarande hur jag flydde mitt i natten, helt spontant. För din skull. En annan stad, en vardag. Allt var upp och ned men du var bestående.
Rosa ljus, moln och fåglar över en sjö. Det var kanske lite för bra för att vara verklighet mellan oss.
Och ibland var det värre än skärselden själv, alla smärta. Alla minnen som flyger över näthinnan likt ett grått spöke.
Du vet, det spöar skiten ur mitt undermedvetna gång på gång i drömmarnas land.
Rosa ljus, moln och fåglar över en sjö. Det var kanske lite för bra för att vara verklighet mellan oss.
Och ibland var det värre än skärselden själv, alla smärta. Alla minnen som flyger över näthinnan likt ett grått spöke.
Du vet, det spöar skiten ur mitt undermedvetna gång på gång i drömmarnas land.
Trots det så står vi här, efter många år, fortfarande med ett förhållande som väldigt få människor får uppleva i sitt liv, ärligt och rakt. Vi båda vet det.
En vän som alltid kommer att vara något jävligt speciellt. Sån är du, alltid varit.
Det finns nog en mening med att saker blev som de blev ändå
Kommentarer
Trackback
