Jupiter
Sakta men säkert spolar jag tillbaka filmen, jag gör det igen, och igen.
Att spela filmer fram och tillbaka i mitt huvud är ett stort intresse. Trots att det ibland borde räknas som en smärtsam tortyr.
Jobbiga minnen, ångestfyllda, om igen.
Men det finns några underbara. Men nog vet vi att paradiset inte uppenbarar sig utan smärta.
Jag minns hur det gick upp och ner, hit och dit.
Sommarluften lamslog min verklighetsuppfattning tillsammans med berusningsdryckerna jag förtärt samma kväll.
En perfekt sommarnatt, jag levde drömmen. Massor av skrattande vänner runt om mig, påväg mot staden.
Tänk om jag hade vetat då? Tänk om jag hade kunnat se mig själv nu, just i det ögonblicket?
Framtiden innefattar massvis av överraskningar, och om jag hade vetat så hade det inte varit lika spännande, inte lika ärligt. Inte lika rakt och känslofyllt.
För jag var ärlig, trots mitt förflutna. Jag gav allt, trots att jag visste att det skulle bli som tidigare gånger, jag var sårbar, vettskrämd. Och otroligt rädd för att begå ett misstag. Igen.
Allt var ett misstag tills kvällen jag gav upp, två månader senare.
Jag osade nederlag. Jag kunde känna vibrationerna i luften.
Händerna på ratten, mina tankar sprudlade omkring av osäkerhet.
Jag fortsätter att köra, jag funderar på kvällen, blickarna jag fick, spänningen i luften runt om oss. Något var inte som förut, något hade förändrats.
Mina tankar tog ett steg längre och jag bestämde mig för att kasta in handduken innan jag träffas av ännu ett slag.
Jag vill inte bli slagen mer. Trots att det redan då var försent, och det visste jag, men som vanligt försökte jag att lura mig själv. Lura mig själv att jag inte har några känslor, lura mig själv att jag är en mänsklig sten som inte kan bli sårad. Lura mig själv att min själ är odödlig och osårbar.
Nycklarna i låset, tankarna spinner fortare och fortare.
Framför skärmen, jag minns hur jag berättade för henne att jag inte orkar mer, något är fel, och jag ger upp.
Hon håller med. Det är inte första gången jag delar med mig av vad som hänt den sommaren, de senaste två månaderna.
Att spela filmer fram och tillbaka i mitt huvud är ett stort intresse. Trots att det ibland borde räknas som en smärtsam tortyr.
Jobbiga minnen, ångestfyllda, om igen.
Men det finns några underbara. Men nog vet vi att paradiset inte uppenbarar sig utan smärta.
Jag minns hur det gick upp och ner, hit och dit.
Sommarluften lamslog min verklighetsuppfattning tillsammans med berusningsdryckerna jag förtärt samma kväll.
En perfekt sommarnatt, jag levde drömmen. Massor av skrattande vänner runt om mig, påväg mot staden.
Tänk om jag hade vetat då? Tänk om jag hade kunnat se mig själv nu, just i det ögonblicket?
Framtiden innefattar massvis av överraskningar, och om jag hade vetat så hade det inte varit lika spännande, inte lika ärligt. Inte lika rakt och känslofyllt.
För jag var ärlig, trots mitt förflutna. Jag gav allt, trots att jag visste att det skulle bli som tidigare gånger, jag var sårbar, vettskrämd. Och otroligt rädd för att begå ett misstag. Igen.
Allt var ett misstag tills kvällen jag gav upp, två månader senare.
Jag osade nederlag. Jag kunde känna vibrationerna i luften.
Händerna på ratten, mina tankar sprudlade omkring av osäkerhet.
Jag fortsätter att köra, jag funderar på kvällen, blickarna jag fick, spänningen i luften runt om oss. Något var inte som förut, något hade förändrats.
Mina tankar tog ett steg längre och jag bestämde mig för att kasta in handduken innan jag träffas av ännu ett slag.
Jag vill inte bli slagen mer. Trots att det redan då var försent, och det visste jag, men som vanligt försökte jag att lura mig själv. Lura mig själv att jag inte har några känslor, lura mig själv att jag är en mänsklig sten som inte kan bli sårad. Lura mig själv att min själ är odödlig och osårbar.
Nycklarna i låset, tankarna spinner fortare och fortare.
Framför skärmen, jag minns hur jag berättade för henne att jag inte orkar mer, något är fel, och jag ger upp.
Hon håller med. Det är inte första gången jag delar med mig av vad som hänt den sommaren, de senaste två månaderna.
Telefonen lyser och min uppmärksamhet flyttas från datorskrämen.
Mitt hjärta knockade mig, jag läste igen.
Vågar jag tro?
Jag frågar vad hon tror, båda lika förstummade.
Telefonen lyser igen, och igen.
Med varje svar växte hoppet lite till, och lite till.
Ända tills..
- Jag tycker om dig asmycket, jag vill ha dig, bli min..?
Hur kunde detta hända någon som mig, jag förstod inte. Jag, som aldrig varit bra nog, hon som man sagt "du är inte den typ av tjej man blir kär i" till.
Hon som fått laga allt som krossats gång på gång, helt ensam.
Att krossas hårt mot hård och kall mark blev vad som förväntades sedan långt tillbaka, att förvänta sig att bli krossad.
Att förvänta sig något dylikt utan att se hur fel det verkligen är, det är det som skrämmer mig mest.
Jag levde destruktivt, helst i yngre år. Men även på vissa andra plan, fortfarande, som detta. Jag förtjänar inget annat än att slås i tusentals bitar.
Jag hade fel, jag förtjänar inte det. Ingen gör det.
Och hur kommer det sig att de två personerna jag älskar mest i hela världen, är de jag inte ens kände för exakt ett år sedan.
Ett liv utan er två nu, vore inte ett liv. Och jag förstår inte hur jag klarat mig hittills utan er.
Jag önskar att jag hade funnit er lite tidigare, jag hade behövt det.
Ni vet vilka ni är...
Mitt hjärta knockade mig, jag läste igen.
Vågar jag tro?
Jag frågar vad hon tror, båda lika förstummade.
Telefonen lyser igen, och igen.
Med varje svar växte hoppet lite till, och lite till.
Ända tills..
- Jag tycker om dig asmycket, jag vill ha dig, bli min..?
Allt hopp var som bortblåst endast fem minuter innan jag beskådat orden, orden som lyste upp mitt mörker, jag som var så nära på att ge upp.
Hur kunde detta hända någon som mig, jag förstod inte. Jag, som aldrig varit bra nog, hon som man sagt "du är inte den typ av tjej man blir kär i" till.
Hon som fått laga allt som krossats gång på gång, helt ensam.
Att krossas hårt mot hård och kall mark blev vad som förväntades sedan långt tillbaka, att förvänta sig att bli krossad.
Att förvänta sig något dylikt utan att se hur fel det verkligen är, det är det som skrämmer mig mest.
Jag levde destruktivt, helst i yngre år. Men även på vissa andra plan, fortfarande, som detta. Jag förtjänar inget annat än att slås i tusentals bitar.
Jag hade fel, jag förtjänar inte det. Ingen gör det.
Och hur kommer det sig att de två personerna jag älskar mest i hela världen, är de jag inte ens kände för exakt ett år sedan.
Ett liv utan er två nu, vore inte ett liv. Och jag förstår inte hur jag klarat mig hittills utan er.
Jag önskar att jag hade funnit er lite tidigare, jag hade behövt det.
Ni vet vilka ni är...
Kommentarer
Trackback
