Det är mörkt och jag försöker att somna. 
Jag vänder på mig för att kunna fästa min blick på klockan. 05.30
Jag vänder tillbaka min kropp och stirrar in i väggen. Oroligt, söndag igen. Det kryper i kroppen.
Persiennerna har glipor och släpper in ljus, jag iakttar konturerna som spelas upp på min mörka vägg.
Blått ljus. Vackert.

Min blick glider ner från de blå figurerna som spelar upp sin teater framför mina ögon.
Längre ner är ljuset starkare. Det får kroppen att se blek ut, nästan död. Men andetagen avslöjar illusionen och jag lägger handen på bröstkorgen. Jag tittar stilla, försöker att fånga alla känslor i en osynlig behållare. Glaset sprack.
Kryper närmare. Funderar över vad för teater som kanske spelas upp där inne. Omedvetande.
Jag njuter av utsikten.

Blicken stiger högre. Jag vill inte riskera att bli ertappad. Blundar.
Somnar...