Jag håller upp masken stadigt över mitt ansikte. Jag går sakta fram i folkmassan, studerar, analyserar. Det finns inte en chans att någon kan bryta sig igenom denna mur tänker jag för mig själv och ler. Men ingen ser hur jag ler. Det finns mycket jag skulle vilja säga och mycket som jag faktiskt borde säga. Det bubblar och kokar i min kropp, men jag förblir tyst. Jag trycker masken hårdare mot ansiktet för att garantera att den inte kommer att falla, avslöja mig.

Somliga saker jag så gärna vill slänga ur mig, är saker som jag tror att personer i min närhet är i behov av att veta. Veta vad jag faktiskt tycker och känner. Men jag vill inte göra mig synlig. Jag föredrar att gömma mig, grubbla. Jag kollar närmare på en del av de förbipasserande, de kollar åt mitt håll. Jag tar ett hårdare grepp om masken och kollar åt ett annat.

En dag kanske jag finner modet, en dag kanske jag kastar iväg min mask. Men just idag är den mitt skydd, mitt enda skydd.