Andra natten. Jag minns bara alla människor, den saliga blandningen av olika personligheter på en och samma  bakgård. Jag minns grannarnas arga blickar, och de mörka molnen som sakta drog in över klipporna på himlen ovan. Allt blev luddigt, min sourz tog mig till en oklarare verklighet som samtidigt lockade. Någon påstod att mitt efternamn var påhittat och osant, jag kunde inte bry mig mindre. Men detta upprepades under kvällens gång.
Mitt emot mig satt han med de bruna ögonen, som var övertygad om att mitt namn var Amanda.

Plötsligt gick allt så fort, vi skulle till staden sedan inte. Jag gick med killen som hade bruna ögon, vi garvade, rökte och garvade ännu mer. Mopedstölder inträffade samma kväll, slag och attacker i följd av vatten.

Det som förvånar mig mest kanske är tystnaden, ingen behövde säga något alls. Åskan och blixtrar sövde medvetandet, och samma natt skulle det komma 3 cm regn. Jag stod i skyfallet och undrade varför hela min snurriga värld plötsligt blev blöt, och varför jag var ensam. Hans armar höll om mig bara en timma tidigare, och jag har aldrig tidigare träffat någon som inte kollat rakt igenom mig, ingen har egentligen brytt sig om vad jag är, huvudsaken har alltid varit att jag är någon. Vem personen är spelar ingen roll, för dem ser rakt igenom ändå. Men inte den här gången. Jag drog in lukten djupare och höll mig fast hårdare i jackan. För jag visste redan då att något liknande aldrig inträffar igen.

Sedan ringde hon, då jag står mitt i allt regn, dyngsur och förvirrad. Jag kunde inte riktigt förklara vad som hänt, vad jag förstått och inte greppat alls. Min cigarett släktes, gick av, och föll därefter till marken. Jag traskade utan skor på de blöta vägarna, i hopp om att blixten inte skulle finna just mig i dess desperata jakt på något att ödelägga.