De får det att se så lätt ut. När vänner blir kär i någon och de ler med hela ansiktet när personen i fråga kommer på tal. Då blir jag glad, för de flesta jag känner bli oftast lyckligt kär mot alla odds. Och sedan bildas det gulliga par, jag blir alltid lika glad. Människor som inte kan vara lycklig för andra förblir tragiska individer i mina ögon, om man inte är lycklig själv så suger man väl åt sig allt man kan av vännernas lycka? kanske bara är jag.

Jag framstår oftast som bitter, helst när jag skriver, men faktum är att jag bara tänker för mycket, sen att jag verkar vara den mest självmordsbenägna personen i min stad är en helt annan femma. De som känner mig vet hur jag fungerar. Men kärlek är bara någonting som fascinerar mig, för det är något jag inte förstår mig på alls. Kall som en sten från bronsåldern. Eller så är jag bara rädd för sådant som får mig att förlora kontrollen, för jag gillar att ha kontroll. Situationer där jag blir sårbar håller jag mig ifrån så gott jag kan, som att vara kär. Och om det mot all förmodan händer, så försöker jag förtränga det för mitt eget bästa. Jag klarar inte av att kasta mig ut för att sedan få en käftsmäll tillbaka, och förväntas att resa mig efter det hela, fungera normalt. Då håller jag hellre mina tankar och känslor för mig själv. Men jag beundrar de som vågar säga vad de känner, men för mig har alltid det konceptet flygit rakt ner i helvete då jag väl har försökt.

Nu ska jag sova innan det blir kortslutning i mitt huvud.