Jaga drömmar, glöm verkligheten. Jag sträcker sakta ut min hand och försöker röra verkligheten, min hand går igenom hinnan likt en såpbubbla som inte spricker. Jag är helt fast i mina drömmar, jag når inte ens ut längre. Även fast jag vill, ibland. Jag bankar frustrerat mina händer i bordet och stirrar in i skärmen, tårar stiger i ögonen. Jag inser att om man inte har fått de grundläggande behoven som liten, så kommer det att springa ikapp dig, hugga ner dig.
Jag känner mig nedhuggen. Bristningsgränsen. Jag stirrar tills tårarna torkar ut, innan de ens fallit ner på mina kinder. Korkad och dum, alltid för naiv. Det är drömmarnas fel tänker jag. Att tro att drömmar och verklighet går hand i hand är patetiskt. Som en typisk amerikansk film, så naiv var jag. "If you only believe, you can do it".
Människor som uttalar sig på detta sätt har enligt mig har en smärre hjärnskada som bör avlägsnas snarast.

Det finns bara en person som förstår mig dagar som denna, men till och med hon verkar ostabilare än mig, så jag förblir tyst. Drar igen dragkedjan längs mina läppar och slänger iväg nyckeln.