Det dunkar, den fysiska smärtan tog tag i min kropp och kastade mig åt sidan i den skiftande och pulserande musiken. Men det var inte bara ljusen, basen och röklukten. Det var även den där ständiga osäkerheten när personer kommer för nära, sånna som borde vara långt på avstånd.
Den psykiska smärtan blev dock värre, det vred om mer i magen, jag försöker att le men jag vet att jag aldrig kommer upp i hennes nivå. Det gör ont, så jag blundar och tänker på något annat. Försöker.

Min egen osäkerhet slaktar min själ och hjärta långsamt, dumma tankar. Alla ord, allt jag får höra. Vad ska jag egentligen tro på när jag inte ens tror på mig själv tillräckligt mycket för att kunna släppa allt. Tänka att jag är den enda, föralltid och jämt.

Men vardagen går lättare trots min skolångest, den som säger att jag inte borde vara glad. Den som säger att jag inte har något att fira, studenten. Ett år försent men ändå misslyckad. Varför ska människor fira mig för mitt misslyckande? Jag skäms ju.
Men jag har kärlek och underbara vänner, jag borde nöja mig. För livet går bra nu om jag bortser från min framtida karriär. Hellre kärlek från underbara vänner än ett bra jobb. För allt löser sig tillslut.
Inte för alla, men för mig. Det vet jag, för jag har bestämt mig för att vara bra nu.