Bredvid sängen står ett foto i svart och vitt. Kanske hade han varit det, just den personen som lyser upp en hel värld med sitt leende. Han som fick tonårshjärtat att bulta ut ur bröstkorgen samtidigt som luften i lungorna sjönk ned och gjorde knäna svaga.
Precis allt på samma gång, kanske hade han varit just den personen för någon.

Jag får aldrig veta, men jag vet att en vacker dag kanske jag själv har ett fotografi på mitt sängbord. Ett foto på han jag aldrig kommer att glömma trots demens och sjukdom. Han som kan framkalla skakiga knän bara av att jag kastar blicken över det ödsliga fotografiet som har stått på exakt samma ställe i 30 år.
Skakiga knän även fast jag har studerat det så många gånger tidigare under natten, då saknaden har blivit för stor.
För pengar och materiella saker betyder ingenting för mig längre, det jag önskar och hoppas är att jag får vara med just honom livet ut och kunna titta honom i ögonen och känna mig lika löjligt kär som jag gjorde då. 19 år gammal.
Slutet på mitt liv, mer än fulländat. Bredvid varandra i varsinn gungstol på en veranda, hand i hand blickandes ut över naturen.
För då har jag fått dela ett helt liv med någon jag älskar, med min bästa vän, med min själsfrände.