philosophicalladle

Lamporna är släkt, jag känner hur bubblorna kittlar mot huden. Vattnet är varmt och jag sänker mitt huvud under ytan, det mörka långa håret lägger sig över ansiktet. Jag lyssnar efter ljud som inte finns. Försöker att stänga ut de ljud som faktiskt finns ovanför ytan, grannarna som alltid låter tillexempel. Eller mina egna andetag.
Jag knyter fast mina tår runt kranen och trycker mig själv längre ner under ytan. Hur länge kan jag egentligen hålla mig här nere, där allt är tyst och lugnt.

Jag är lycklig, men fundersam. Så mycket jag måste göra, så mycket som måste betalas och fixas, ständigt. Blir vi aldrig fri? Vad hände med att njuta? Och bara låta tiden driva iväg..

Jaga drömmar, glöm verkligheten. Jag sträcker sakta ut min hand och försöker röra verkligheten, min hand går igenom hinnan likt en såpbubbla som inte spricker. Jag är helt fast i mina drömmar, jag når inte ens ut längre. Även fast jag vill, ibland. Jag bankar frustrerat mina händer i bordet och stirrar in i skärmen, tårar stiger i ögonen. Jag inser att om man inte har fått de grundläggande behoven som liten, så kommer det att springa ikapp dig, hugga ner dig.
Jag känner mig nedhuggen. Bristningsgränsen. Jag stirrar tills tårarna torkar ut, innan de ens fallit ner på mina kinder. Korkad och dum, alltid för naiv. Det är drömmarnas fel tänker jag. Att tro att drömmar och verklighet går hand i hand är patetiskt. Som en typisk amerikansk film, så naiv var jag. "If you only believe, you can do it".
Människor som uttalar sig på detta sätt har enligt mig har en smärre hjärnskada som bör avlägsnas snarast.

Det finns bara en person som förstår mig dagar som denna, men till och med hon verkar ostabilare än mig, så jag förblir tyst. Drar igen dragkedjan längs mina läppar och slänger iväg nyckeln.

Mina drömmar gör honom inte rättvis. Och framför allt inte mig själv. För jag är inte lika svag i verkligheten.
Jag stryker min hand över det våta, kalla fönstret. Drömmen. Jag springer i frustration, efter honom. Jag skriker och gråter hans namn. Skillnaden denna gång är att han stannar upp. Jag springer och slår mina armar runt honom och berättar vad som har hänt. Jag känner lukten, jag stryker mina fingrar över hans kalla kinder. Han ser på mig med sina stora ögon. Och ler.

Jag frågar om jag får stanna, desperat efter någon slags ömhet, trots att jag vet att det är fel. Han svarar ja och drar ut en madrass på sitt golv. Men inget är sig likt, lägenheten i Haga var inte han. Den var sunkig och luktade gammal mat. Jag såg ett par plagg som låg på det kalla golvet, jag var övertygad om att det var mina, trots att jag aldrig lämnat något plagg efter mig.

Han studerar mig, greppar tag i mina höftben och bara tittar på mig. Jag bryter ihop av vad som hänt, jag stänger av mobilen för att slippa ta itu med det hela. Jag slår mina armar runt honom och låtsas att det är helt oskyldigt.

Jag sover över, men mer än så var det inte. Kanske för att jag inte ens sov, kanske för att jag var för rädd. Rädd för vad som hänt och rädd för att bara släppa allt. Rädd för mig själv. Har det gått för långt om man inte litar på sig själv?

Drömmen fortsätter att förvränga verkligheten, min självbild och förstånd.

Jag vaknar, skriker efter mamma. Jag berättar första delen av drömmen som jag inte tog med här.
Jag ligger vaken och lyssnar på regnet, drar min hand över den kalla rutan. Varför förstör alltid mina drömmar för mig själv då jag lyckas bra i "verkligheten". Om detta nu är verkligheten, kanske lever jag i drömmar, och verkligheten förblir en dröm. "Är jag en sån?" Mitt inre och samvete körar - "Fan heller!"

Jag drar täcket över ansiktet och somnar om, för det var bara en dröm.

Hon gled igenom sensommarens mörka vägar, det var kväll och hon visste exakt var hon skulle. En väg som inte körts sedan den tiden, tiden som snart satte igång för ett år sedan. Ett år? Dagarna går och hon är fast i det förflutna än, det känns som om det var igår tänkte hon tyst.

Hon körde in i rondellen, och minns det gula huset ovanför vägen. En tom vägg. När snön låg platt i november så fanns en ljusstjärna placerade på den tomma väggens utsida.
Hon knyter sina fingrar hårdare runt ratten när hon svänger ner i villaområdet, hjärtat dunkar fortare och hon vet att målet inte är detsamma som sist, men nästan.
Lyktstolpen som förstörde alla lovord lyste upp den stillsamma natten. Och vägen nedanför blev allt tydligare, hon åker efter den, samma väg som hon själv vandrade på med svansen mellan benen den natten, med tårar rinnandes ner för de iskalla kinderna. Sentimental, alla känslor slår tillbaka likt en bomb och hon känner sig plötsligt som en pubertal fjortonåring vars hjärta krossats på nytt.

Hon stiger in, välbekanta ansikten möter henne med glädje, dem ser precis ut som de gjorde det förgångna året, men en person saknas. Allt är som då, som det skulle vara, fast hon mycket väl vet att den tiden aldrig går att fånga igen, om den ens var verklighet?

Hon följer deras röster ner till bottenvåningen. Trappen. Hon stannade på just det trappsteget där hon med smärta förnekade allt. Och tog steget. Det var dumt, men värt det. Värt precis allt just då.

Förstörd. Allt var en lögn inser hon nu. En enda lång tid av meningslöshet som förblir inristat på det lilla som finns kvar av att kalla hjärta. Hon skrattar och fantiserar vidare, det kunde aldrig ha slutat bra med oddsen emot sig och skrattet skar sig i natten. Ekade och försvann.

När mörkret faller och vardagen är mer turbulent än vanligt, så blir även drömmarna värre.
Det är inte rättvist.
Jag vaknar kallsvettig med tårfyllda ögon och bryter ihop, jag vägrar att sova igen och slår mina knytna nävar i cementväggen bakom sängen. Jag är rädd för att sova, jag är rädd för att leva. Jag kan inte spela efter reglerna längre. Allt blir fel, jag vrider mig under täcket och lyssnar på regnet. Tänker. Men jag driver endast mig själv till vansinne.

Jag stiger på bussen, det är tidigt på morgonen och håret står åt alla håll. Förvirrat lyckas jag att hitta en plats att sitta på. Jag slänger in väskan mot fönsterplatsen, då jag plötsligt får syn på någon mycket välbekant, mitt ansikte förvrids av skräcken som sprids i kroppen och jag sätter mig ner. Hjärtklappning. Jag håller mina kallsvettiga och skakiga händer under hakan, det enda jag tänka är att snart stannar bussen.
Jag går ut på den främre delen, men innan jag kliver av så kastar jag blicken längst bak i bussen. Klumpen i magen krympte och jag insåg att jag hade tagit fel person.

Jag är rädd för allt. Rädd för bussen. Jag är rädd för att säga vad jag känner. Jag är rädd för att bli helt ensam.
Om det ändå gick att ruska om sig själv, skrika att jag inte har något att förlora.
Men jag är inte redo. Mentalt handikappad. Och snart är tiden slut, ska det verkligen behöva ta mig hela livet att ens fungera normalt? Och sen då?

Allt jag tar i går sönder, så jag är glad att du håller dig undan...

Den vita röken steg upp i luften mot gatlyktorna som lyste upp gatan. En välbekant gata. Men ikväll fanns det inga stjärnfall att förlita sig på. Och absolut inget som kan rädda mig från de val jag har gjort endast några veckor tidigare.
Jag ser mig själv ännu mer förstörd än tidigare. Det kommer antagligen att ta ett tag innan jag blir kapabel till att andas normalt igen, inte denna tunga och tvångsliknande rytm som mina lungor antar vid dessa tillfällen. Då jag inte håller för mer. 

Jag stirrar ner mot diket som gestaltas framför mina ögon genom den tunna röken. Men just nu känner jag mig som diket själv, ensam, daggig, kall och hopplös. Helt okapabel att förflytta mig dit jag önskar.
Det är mörkt och jag sätter mig i den varma bilen och känner mig säker. Jag är själv och på väg hem, det är då det ofattbara träffar mig likt en kanonkula i magen, jag biter ihop mina tänder och håller hårdare om ratten. Krampaktigt. Men ändå stiger det tårar i mina ögon. Jag försöker att koncentrera mig på något annat, men night after night spelas och texten får mig att fastna. Vägen blir blurrig, men jag ser fortfarande så pass mycket att jag kan köra. Jag viskar tyst att det gör ont, att det onda ska försvinna. Men jag tycks inte ens höra min egen röst.

Men det värsta är kanske att jag visste slutet på det hela, innan det ens hade börjat. 
Var det verkligen värt det?
Gamla minnen slår tillbaka i samband med mitt nederlag.
Jag ler och gratulerar mig själv ännu en gång åt ett misslyckande, grundat på mina egna val.

Jag öppnar fönstret. Överkroppen hänger över fönsterbrädan ned mot buskarna. Det blåser och jag fryser i mina små siden sovkläder. Tanken slog mig att känslor sitter nog i magen eller hjärtat, kanske båda. Men när allt går snett så beskyller man hjärnan för det hela.

Jag reser mig upp och kollar upp mot himlen, den är äntligen mörk, nästan svart. Snart är den varma sommaren över. Jag kunde nästan känna lukten av hösten när den blåste rakt mot mitt varma ansikte med hjälp av vinden.

För när hösten väl är här, då är allting glömt tänkte jag tyst för mig själv. Allt som tidigare har inträffat under våren och sommaren. Och jag får tillåtelse att njuta av färgglada löv och mysiga nattpromenader i min ensamhet. För just nu sitter jag i skärvor. Mitt glasslott exploderade utan förvarning. Jag sitter stilla och samlar ihop bitarna, ett enormt pussel. Men så länge alla bitar går att finna så är ingenting omöjligt. Även om jag får leta i en evighet, det är värt det. Och jag plockar upp bit för bit...

Jag håller upp masken stadigt över mitt ansikte. Jag går sakta fram i folkmassan, studerar, analyserar. Det finns inte en chans att någon kan bryta sig igenom denna mur tänker jag för mig själv och ler. Men ingen ser hur jag ler. Det finns mycket jag skulle vilja säga och mycket som jag faktiskt borde säga. Det bubblar och kokar i min kropp, men jag förblir tyst. Jag trycker masken hårdare mot ansiktet för att garantera att den inte kommer att falla, avslöja mig.

Somliga saker jag så gärna vill slänga ur mig, är saker som jag tror att personer i min närhet är i behov av att veta. Veta vad jag faktiskt tycker och känner. Men jag vill inte göra mig synlig. Jag föredrar att gömma mig, grubbla. Jag kollar närmare på en del av de förbipasserande, de kollar åt mitt håll. Jag tar ett hårdare grepp om masken och kollar åt ett annat.

En dag kanske jag finner modet, en dag kanske jag kastar iväg min mask. Men just idag är den mitt skydd, mitt enda skydd.

Tidsfördriv. Kalla det vad du vill men dagen blev trots allt fulländad. Att utgå från mig själv, håret ser ovårdat ut och sminket börjar se gammalt ut. Men annars ser nog allt ut som det ska, jag har trötta ögon sedan natten som var. Sömnlös, mardrömmar. Det var ingen riktigt sömn, mer som någon slags dvala, medvetande fast lite omedvetande på samma gång.

Jag tar ett nytt simtag, mina bleka händer stiger upp ur den kolsvarta sjön. Jag gillar kontrasten som uppstod, och vinröda långa naglar som skar genom det mörka vattnet i takt med att min kropp färdades närmare land. Jag ser hon sitta på bänken, skrattar, röker och lyser upp mörkret med hjälp av vinet som pulserar runt i hennes smala kropp.

Jag trivs i mitt sällskap, även fast mitt mentala jag är trött på det vakna tillståndet. Aldrig sömn nog. Bara det eviga grubblet som ekar i mitt huvud, som aldrig upphör att terrorisera... rasera.

Jag minns det som om det var igår, hur jag gled genom den iskalla vintern med dubbdäcken slirandes i vägbanan. Jag minns hur mörkret omringade mig likt skogen längs vägens kanter. Jag var påväg, men egentligen brydde jag mig inte om vart någonstans längre, för när man fått det man önskar sig mest så spelar ingenting längre någon roll, man kan dö lycklig.

Jag minns hur min puls dunkade mot min tinning, hur varm min kropp kändes trots all kyla. Jag funderade länge på om det var så här det känns att vara lycklig på riktigt. Om jag bara hade vetat just då, att min rosa bubbla uppbyggd av lycka skulle spricka så snart som den kommande natten. Då hade det kanske inte känts lika hopplöst och dramatiskt när verkligheten väl slog tillbaka likt en käftsmäll över mitt bleka ansikte, då det väl inträffade.

Men jag visste inget ännu, jag höjde volymen på bilsteroen och låten Hjärta från skivan röd ljöd ur högtalarna på hög volym. Lyckan var obeskrivlig. Stjärnorna på himlen kollade ner på mig genom bilrutan samtidigt som jag studerade alla snöflingor som så fint dansade runt i vinden framför mig. Det var en perfekt vinternatt. Och just därför kommer jag aldrig att glömma den, och varje gång jag lyssnar på skivan röd, så kommer jag ständigt påminnas om den tiden i vintras. Då jag var lycklig på riktigt.

Jag sitter återigen på min stol och försöker samla mina tankar, minnen och förluster. Jag slår mina fötter i takt med minnesbildernas hastighet innanför skallbenet. Jag är hemma, men jag tror någonting lämnats kvar nere bland klipporna, något jag aldrig kommer ta med mig hem igen.

De får det att se så lätt ut. När vänner blir kär i någon och de ler med hela ansiktet när personen i fråga kommer på tal. Då blir jag glad, för de flesta jag känner bli oftast lyckligt kär mot alla odds. Och sedan bildas det gulliga par, jag blir alltid lika glad. Människor som inte kan vara lycklig för andra förblir tragiska individer i mina ögon, om man inte är lycklig själv så suger man väl åt sig allt man kan av vännernas lycka? kanske bara är jag.

Jag framstår oftast som bitter, helst när jag skriver, men faktum är att jag bara tänker för mycket, sen att jag verkar vara den mest självmordsbenägna personen i min stad är en helt annan femma. De som känner mig vet hur jag fungerar. Men kärlek är bara någonting som fascinerar mig, för det är något jag inte förstår mig på alls. Kall som en sten från bronsåldern. Eller så är jag bara rädd för sådant som får mig att förlora kontrollen, för jag gillar att ha kontroll. Situationer där jag blir sårbar håller jag mig ifrån så gott jag kan, som att vara kär. Och om det mot all förmodan händer, så försöker jag förtränga det för mitt eget bästa. Jag klarar inte av att kasta mig ut för att sedan få en käftsmäll tillbaka, och förväntas att resa mig efter det hela, fungera normalt. Då håller jag hellre mina tankar och känslor för mig själv. Men jag beundrar de som vågar säga vad de känner, men för mig har alltid det konceptet flygit rakt ner i helvete då jag väl har försökt.

Nu ska jag sova innan det blir kortslutning i mitt huvud.

Ibland blir jag osäker på människor i min omgivning. Du får ett intryck av en person du träffar för första gången, du uppskattar inte personen för fem öre och vill ha så lite som möjligt att göra med denne. Sen vänder det. Just det var jag med om på självaste midsommarafton.

Jag älskar att spola tillbaka i tiden innanför mitt pannben, grubbla över saker som inträffat som inte går att ändra på nu. Både bra och dåliga saker antar jag, och händelser som inträffat endast för några få månader sedan, hur kan det redan kännas som år sedan?

Framtiden har jag aldrig förstått mig på eftersom den är oviss, vilket gör mig osäker och feg. Jag gillar att känna mig säker, därför är kanske det förflutna lättare att klamra sig fast vid, för min del.
Och andra verkar ha tendens att glömma att leva i nuet för att de är så upptagna med sin framtid. Leva för dagen och grubbla över det förflutna låter vettigare i mina öron iallafall, om vi skippar grubblet som kan driva mig till vansinne lite då och då.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget, kanske ingenstans alls. Den här natten känns bara mer tom än andra nätter, då blir mina funderingar desto fattigare och innehållslösa.

Jag sitter som vanligt och grubblar om nätterna, helst då det inte finns så mycket annat att sysselsätta sig med denna händelselösa natt.

Jag famlade runt i mitt kök, på jakt efter något att tillfredsställa min hunger med då jag plötsligt inser att jag kommit fram till vad jag tycker om sex. Inte bara som helhet utan också vad det kan betyda för olika individer.
Människor har oftast ett syfte när dem beslutar sig för att hoppa i säng med en annan person, kanske för att glömma något grinigt ex eller personen du aldrig lyckades fånga. Somliga ligger för att få något i utbyte av det, som kanske droger eller jakten på någon slags tillfällig bekräftelse.
Alla har väl sina anledningar? och jag tycker verkligen inte att någon av dessa är mer fel eller rätt. De människor jag tycker synd om är väl de som har sex utan något syfte alls? Som bara finns där och gör det för att de råka befinna sig på "fel" plats vid fel tillfälle. Det måste väl vara meningslösheten sammanfattad i ett stycke?